Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 juli 1849, sida 1

ken af en hriljanterad sonvenir. Men råädman Windrufva känner bättre sitt folk, än konungen sin tids rike ädlingar. Höpken åter, som god granne, kände Waxholms-interessets omättliga skogsaptit och satte sig genast i beröring med herr Windrufva, hvilken tillochmed skall hafva erhållit en apart douceur af 1000 rdr för sitt omak. Denna särskilta sporre på rådmannens nit hade måhända ej behöfts; men friherren är åtminstone i en punkt gentleman: att han will leben und leben lassen. Windrufva hastade att associera sig med vissa penningkarlar i Stockholm och bjöd baron Höpken 10,000 rdr i afträde. Vår ädle friherre tyckte dem vara både lätt och ral förtjente — och Welamssunds skog blef ett nytt rof för ofvannämnde förhatliga industrielt vandaliska speknlation. Men den kungliga presenten då, — kråsnålen i briljanter? ..... Kiiraste bror! nog bör du begripa, att baron Höpken ir alltför trogen undersåte att skilja sig vid en sådan klenod. Dessutom då den ursprungligen gass såsom fästepenning på skogens vårdande, hade det ju varit brist på grannlagenhet att låta kråsnålen som vängåfva åtfölja en handel, som var baserad på skogens totala nedhuggning!-Skogens ruin, konungens försfelade vackra ufsigt och den rika baronens schackreri, är den bedröfliga sidan af Welamsundsaffären. Men den har äfven sin rätt besatta. Windrufvas kompagnon, Carlström, van endast att göra i hattar och framförallt 1 reverser, påstås redan vara ångerköpt och tycka mera vinst kunna påräknas af penningens täta omsättning, in af det guld, som något långsammare flyter in från de utrotade gröna skogarne. Det felas nu bara, att äfven Hr Vindrufva fanne sig lurad på konfekten!s Juridiskt och moraliskt må den sednare handeln å bägge kontrahenternes sida kunna försvaras; men det fanns i svenska adelns biittre dagar ett ord, som kallades ridderlighet, hvarom det numera vore förgäfves att predika för döfva öron, sedan penningen uteslutande blifvit menniskoslägtets högsta goda och, snart sagdt, enda mål. I detta afseende åtminstone stå våra Högvälborne sej tillbaka i sramskridande. Höga vederbörandes förfarande mot fanjunkaren Dillström å Rindön, hvilken, emot 50 R:dr b:ko förhöjning i sin underofficerslön, åtog sig att undervisa de å nämnde ö förlagde korrektionister i musik, och äfven derutinnan lyckades, är ett högst interessant kapitel i det fjortonde brefvet, till hvilket vi taga oss friheten hänvisa läsaren. Resultatet af Dillströms bemödanden, om hvilka han kan förete de mest hedrande vitsord så vil af sångstyrelsen som sin chef, major Edelsvird, blef: att han med hustru och fyra barn blef ställd på bar backe, emedan han ej rille åtnöja si med att taga sin löneförhöjning ur korrektionisternes sparkassa, hvilken aårar stiftad atill hjelp åt sjukliga och mindre arbetsföra äKkronoarbetskarlar, som vid afskedet sakna meadel till kläder, ete. . såsom orden i dess stadgar lyda. I ett postskriptum yttrar sig författaren om Örebro möte och några före och vid detsamma handlande personer sålunda: