Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 juli 1849, sida 2

————7 — ———— sade jag er, mina barndomsvänner. Jag talade med er om min plan — och till min stora glädje fann jag er böjda att göra mig sällskap. Äfven ni längtade att göra lycka i ett främmande land, hvarest ni hoppades att få se edra talanger bättre uppskattade än här. Ni lyssnade derföre med glädje till mitt törslag och vi började redan rusta oss till afresa. mmedlertid önskade jag underrätta Svanhilda om mitt beslut och säga henne mitt hjertas farväl. Länge funderade jag förgäfves på medel håärtill, ty grefven bevakade henne — det visste jag — med oblidkelig stränghet. Mången natt ströfvade jag förklädd omkring hennes boning och såg ljuset lysa från hennes kammare, men jag kunde icke, vågade icke genom något tecken göra henne bekant med min närvaro. En afton då jag satt i mitt rum försänkt i grubbel häröfver — det var i skymningen — hörde jag en sakta knackning på dörren. På mitt stig in! inträdde en ung flicka i rummet. Det var Svanbildas kammarjungfru, densamma, som för grefven förrådt hemligheten af vår kärlek. Hvad vill du? — ropade jag med harm, då jag igenkände henne. — Har din husbonde skickat dig hit att spionera? .... Ack nej — arbröt flickan gråtfärdig — jag kommer, för att bedja er om förlåtelse för allt