af hvilka begge den hatas och jägtas. Sitt rätta stöd skulle den hafva utaf medelvägsmännen, d. v. 2. de moderat liberale. Men desse hafva nu, såsom vanligt, det stora felet att icke våga sig fram, för att försvara sin egen och regeringens existens. Så har det gått och så går det hör. Så gick det äfven i Örebro, hvarest de moderat liberale alltför hastigt rymde fältet för radikalerne, som just derigenom vunno en fullständig seser, p. t. Derigenom har ock bändt att radikalernes språk mot regeringen blifvit än mer påträngande, och likväl är det säkert, att derest regeringen kastade sig i iitra-libaralisternes armar, så vore den förlorad. Nästan likaså omöjligt synes det mig vara att den skulle kunna söka sitt stöd hos de ultra-konservative. Den måste bibekälla sin nuvarande position, och jag anseratt de landsortstidningar, som bearbeta opinionen till radikalismens fördel, icke dermed uträtta annat, än att understödja de ultra-konservatives sega motstånd, som är rigtadt mot allt framåtskridande, i liberal anda.Utom denna godbit, innehåller brefvet devouerade uttryck om kronprinsen och kongl. familjen. Att ge sina enskilda sympathier för personer tillkänna, är likväl någonting, som ingen bör förtycka. Annorlunda blir förhållandet, då man sramställer skefva åsigter i politiken. Till sådana åsigter har hr Engström i hög grad gjort sig saker, då han med en viss tillförsigt säger, att regeringen måste bibehålla sin nuvarande position. Ingenting är mera tydligt och klart, än att om någonting skall alldeles i grund försvaga regeringen, är det just detta ständiga vacklande emellan två starka partier. Regeringen sväfvar så till sägande i luften, och har hvarken fotfäste hos de konservativa, hvilkas åsigter grundas på historiskheten, eller hos de liberala, som stödja sig vid förnuft och rättvisa. Herr Engström begagnar, i ofvan anförde rader, flere benämningar för partierna i Sverige. Han har sannt liberale, radikale, ultrakonserratire, moderat liberale, och ultraliberala. Men tydligt är emellertid, att i Sverige icke finnas mer än tre partier af betydenhet, nemligen konservativa, grå och liberala. Ultraliberalisterna, likasom ultrakonservatisterna, äro få. De konservativa representeras inom pressen af Tiden. De grå af Aftonposten, Synglaset, Barometern och Snällposten. De liberala af Aftonbladet och Bore samt nästan hela landsortspressen. De ultraradikale hafva ingen organ i landsorten. När förhållandet är sådant och när resultatet af Örebromötet tillika tydligen visat, att pluraliteten af resormsällskapernas ledamöter (som jemväl äro uttryck af orternas opinion) böra till det liberala partiet; då hemställes till Hr Engström, om det icke är bra obetänkt att tillråda regeringen vidhålla ett parti, som saknar allt stöd hos nationens majoritet — ett parti, som icke kan ha någon annan utväg, än att falla och draga regeringen med sig, eller att förena sig med konservatismen eller liberalismen.