Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1849, sida 2

ve den sociala republiken! och den röda fanans uppstickande såsom förbrytelser. Före de sednaste händelserna svarade jag, att det måste bero på omständigheterna, om man kunde förfölja någon för dessa manifestationer. Men nu är mitt svar mycket bestämdare: rop och firger, som blifvit borgarekrigets symbol och signal, kunna icke förblifva ostraffade— Denna stränghets nödvändighet söker justitieministern bevisa dermed, att en minoritet nu för tredje gången efter republikens upprättande velat omkullstörta de från den allmänna rösträtten utgångna regeringsinstitutionerna, och att samfundet icke längre kunde lefva i ett sådant tillstånd, utan att reagera emot en styrelse, som ej förmådde förskaffa medborgarne säkerhet. Det konservativa partiet har nu fått en proflista på kandidaterna till de förestående valen färdig. De mest bekante namnen på denna lista äro Ackille Fould, Lanjuinais, Garnier Pages och Ducos. Yttersta venstran har bildat en ny förening. (lrery är vald till föreningens president. Armand Marrast har, genom dödsfall, förlorat sin hustru, som i flera hänseenden varit ett utmärkt fruntimmer. En stor del af Marrasts vänner, med Cavaignac i spetsen, deltogo i liktåget och den bekante protestantiske presten och folkrepresentanten Coquerel höll liktalet öfver henne. En romantisk historia, som emellertid lär vara sann, berättas i Paris och sättes i förbindelse med upprorsförsöket den 13:de. Ett ungt engelskt fruntimmer, misstress II., enka efter en man, som i henne ingjutit sin enthusiasm för de kartistiska och socialistiska lärorna, besökte efter Februarirevolutionen mycket flitigt Blanquis klubb vid Rue BHergere. Hon saknades aldrig under klubbens sammankomster, och egde för sin räkning en serskilt loge i dess lokal. Med spänd uppmärksamhet åhörde hon Blanquis eldiga föredrag och lät vid slutet af hvarje sammankomst öfverlemna honom en blomsterbukett. Blanqui emottog denna hyllning, utan att emellertid närma sig den engelska damen, på hvilken hans vilda, svärmiska blickar samt hans fria och otvungna sätt tycktes hafva gjort intryck. Den 15 Maj 1848 skedde det misslyckade attentatet mot nationalförsamlingen; Blanqui, hvilken förföljdes, såsom en af upprorets hufvudmän, erinrade sig då denna dam och sökte sin tillflykt hos henne. Hon emottog honom med välvilja och dolde honom på sitt landtställe. Hans nyfikenhet att erfara hvad som föregick i hufvudstaden, kom honom dock att lemna sin tillflyktsort; han upptäcktes, fängslades och fördes till Vincennes, hvarest misstress H. ofta besökte honom. Under processen med de Majanklagade i Bourges var hon alltid tillstädes och lärde der känna Ledru Rollin. Hon insåg nu, att Blanqui för en längre tid vore ur stånd att göra något för socialismens sak, och enär hon icke svärmade för mannen, utan för iden, slöt hon sig till Ledru Rollin. Denne var mera tillgänglig för qvinlig skönhet, än Blanqui, och misstress I. började snart utöfva ett afgjordt inflytande på honom. Häraf begagnade sig det ultrademokratiska partiet; det ville hafva henne att spela samma rol, som madame Rolland under den första revolutionen spelade hos Girondisterna. Ultrademokraterna gäfvo henne del af alla sina planer, och af entusiasm för iden öfvertog hon denna rol. Hon sökte öfvertyga Ledru Rollin, att tiden nu vore kommen, då något afgörande borde ske, och att folket blott väntade på en vink af sina ledare. Ledru Rollin kunde icke motstå henne, och af denna anledning utbröt revolutionen den 13 Juni. DANMARK. På krigstheatern har ingenting passerat. I Randers avis för den 28 Juni läses följande: I dag trodde man, att fienden åter skulle framrycka i massa, för att indritva de reqvisitioner, hvilka i måndags skulle tillföras honom i Aarhus, men på general Ryes förbud uteblefvo. Så vidt man vet, har ingenting i dag förefallit. De fiendtliga förposterna stodo i dag på morgonen vid Lisberg. Alltemellanåt vexla de våra och