Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1849, sida 2

tal hette, fattade honom i armen och sade med stor ansträngning: Jag hoppas, min bästa Clas, att du förskonar oss för alla orationer. Jag orkar icke att höra dem. Härefter nedsjönk han åter i sin förra tystnad, samt fortfor blott att utblåsa den ena rökhvirfveln efter den andra från en cigarr af äkta havannablader. Tal... orationer! utbrast den lille journalisten förargad; hvem tusan ämnar hålla tal för dig, tror du! Det vore ju, att kasta perlor för svin, min bleka Emanuel!Godt, godt, sade Emanuel, under det att ett matt leende för en sekund krusade hans läppar, gå du på med sådant! Jag svälger heldre dina sartirer, än jag gäspar vid dina orationer. De förra hafva någonting retande... någonting upplifvande för mina nerver.Bah — sådan nerfsjuk stackare! återtog Clas med en axelryckning. Hur skall du våga dig ut på hafvet i morgon? Vid första våg, som häfver fartyget, skall du väsnas och ropa på eau de luce, för att stärka dina nerver. : Tror du det? sade Emanuel med ett matt leende. Hvad är det der för barnsligheter? yttrade den mörke målaren, som hittills suttit tyst och betraktat innehållet i sitt glas. Då vi nu stå i