Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1849, sida 1

verensstämmelse med denna, än med det rådande bruket. Deraf den eleganta värdslöshet, som vi anmärkt och som gaf honom ett tycke af Byron eller af någon annan bland dessa, äfven till det yttre fantastiska, gestalter, som framskymtat på de sköna konsternas eller vetenskapernas himmel. Det har i allmänhet ansetts vara ett af de sanna konstnärernas prerogativer, att i klädsel och yttre skick få afvika från den stora hopen. Dagens modhjeltar och nyhetskrämare hafva icke vågat sig på, att klandra deras s. k. egenheter, äfven om de dertill skulle kännt någon böjelse. I känslan af sin egen inre tomhet, sin själs och sitt hjertas fattigdom, hafva de merendels fruktat, att utsätta sig för ett gäckande småleende eller ett satiriskt infall från snillrika läppar. I trots af tidens ytlighet, som gerna dömer efter rockens beskaffenhet, hafva likväl sånggudinnornas älsklingar fått tillklippa sin drägt efter sjelfgjorda mönster, utan att den förnäma verlden derföre vågat göra sig lustig på deras bekostnad, eller förmena dem tillträde till sina salonger. Hvad som hos andra skulle anses som en löjlig oförskämdhet, kallas hos dem originalitet. Det är ett snille, säger man; odet syns på hans fantastiska klädsel. En hvardagsmenniska skulle icke våga kläda sig så. Den unge målaren, hvars bekantskap ni gjort, hade, utan att tänka derpå, redan länge begagnat