(I Utrikes nyheter. vNordstjernan, som anlände hit i går från Köpenhamn, bragte oss derifrån morgontidningar för den 2 dennes, hvilka likväl icke innehålla några egentliga nyheter af färskare datum, än de i fredags anlände, då man dock undantager ett par notiser från Paris samt dito från London, från hvilket sednare ställe underrättelser ingått till Köpenhamn ända till den 27 Juni. FRANKRIKE. Nationalförsamlingens möte den 265:te. Odilon Barrot framlägger ett utkast till en eryckfrihetslag. Bestämmelserna äro till stor del lånade från restaurationens presslagstistning af 1822 och öfverträffa både denna och de famösa Septemberlagarne i stränghet. Bland annat bestämmes, att ingen folkrepresentant kan vara ansvarig utgifvare af en tidning och att uppmaningar till subskriptioner för att betala böter och omkostnader för dem, som blifvit dömda för pressförseelser, äro otillåtne och belagda med stränga straff. Proceduren i tryckfrihetsmål förkortas i flera hänseenden. Försök att genom incendiära artiklar förleda militärer att afvika från deras pligt straffas hårdt. Såsom en bland de mest barocka bestämmelserna torde den få anses vara, hvilken belägger hvarje förseelse emot den respekt man är skyldig lagarne, äfvensom hvarje försvar af en handling, den lagen qvalificerar som ett brott, med ett straff, som varierar från 1 månads fängelse och 16 fr. böter till 2 års fängelse och 1000 fr. böter. Ett lagbud mera elastiskt och som lemnar mera öppet spelrum åt godtycket kan väl näppeligen tänkas! Af hvarje skrift, som icke är ett dagblad eller ej utkommer periodiskt, och som behandlar politiska frågor samt är under 5 ark, skall 24 timmar innan den göres tillgänglig för publiken ett exemplar öfverlemnas åt prokuratorn på platsen och upplagans storlek uppgifvas. Den ifrågavarande lagen är föreslagen att gälla tillsvidare så länge som en definitif tryckfrihetslag ännu ej blifvit antagen. Församlingen medgaf lagförslaget förmånen at en skyndsam behandling. Derefter interpellerade Mauguin och Sacoye i de utländska angelägenheterne. Mauguin utvecklade sin gamla åsigt, att en sammansättning af kontinentalmakterna hotade Frankrike. Savoye klagade isynnerhet öfver det sätt, hvarpå regeringen uppträdt emot det revolutionära Tyskland. Republikens regering hade handlat uteslutande i i monarkernas intresse och vidtagit de mest fiendtliga mått och steg emot insurgenterne i Pfalz och Baden. Toquerille besvarade begge interpellationerne på en gång. Han utvecklade, huru en verkligen farlig sammansättning emot Frankrike omöjligen kunde tänkas utan Englands samverkan. Med sistnämnde makt hade Frankrike allt sedan Februarirevolutionen befunnit sig i det bästa förhållande. Tysklands inträdande i de fria staternas antal hade förändrat verldsförhällandena; men det Tyskland, Frankrike skulle ansluta sig till, var icke det anarkiska och demagogiska, hvars fel det var, om absolutismen kunde åter resa hufvudet. De tyskar, hvilkas sak Savoye försvarat, vore desamma, som i flera år eggat sitt folks lidelser mot Frankrike, genom den bekanta sången: -Sie sollen ihn nicht haben den freien deutschen Rhein. Toqueville slutade med att utveckla, huruledes det enda sanna sättet att konsolidera republiken bestod i att upprätthålla ordningen i det inre och freden med utlandet; härför ville han kämpa till det yttersta. Medan majoriteten gaf sitt bifall tillkänna med Toquevilles tal, ropade yttersta venstran: Det är Guizots politik! I mötet den 26:te slutades förhandlingen angående dessa interpellationer. Denna dag kom, under loppet af debatten, äfven slesvigska frågan på tal. General Fabvier ansåg, att Frankrike är förpligtadt understödja Danmark på grund af traktaten 1820, och att det icke blott är en hederssak för Frankrike, utan dikteras af dess eget intresse, i det Tyskland, genom att eröfra Slesvig, blott förbereder eröfringen af Elsass och Lothingen. Han frågade utrikesministern, huru sakerna för 20 — 0 -.