Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1849, sida 1

— ——— sig af detta prerogativ, ifall vi så få kalla det. Hans snille, hans talanger, och framför allt hans rykte hade försonat verlden med det egna i hans drägt, någonting, som den eljest har svårt att förlåta. I de sällskapskretsar der den unge mannen umgåtts — och dessa voro icke de minst lysande — hade han alltid, i trots af sina egenheter, intagit en öfverlägsen plats bland de jollrande, flärdfulla efemerer, som surrade der i glansen af någon skönhet för dagen. Ty den verkliga öfverlägsenheten ställer icke sina påsar vid dörren, som man säger. Den träder fram, icke för att lysa, utan för att upplysa, icke med dumdristighet, utan med en stolthet, som endast snillet kan rättfärdiga. Den är en örn, för hvilken dagsländorna nodgas vika, så framt de ej vilja blifva utskrattade. De båda andra personerna voro af ett mera vanligt yttre. Den, som tycktes vara äldst ibland dem, utmärkte sig genom en pregel af omisskännelig jovialite. Liten och tjock till växten, med röda fylliga kinder och små, lifliga ögon, utgjorde han en fullkomlig kontrast till sin granne, hvars sspensliga och magra gestalt, bleka ansigte och stora, men matta ögon tycktes häntyda på en viss mätthet, — en indifferentism af det slag, som Fransmännen tillägga en un homme blase. Äfven dessa båda personer voro likväl artister, ehuru af mera vanliga talanger, än den mörke