Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1849, sida 1

2 3 R:dr banco. kl. 7 e. m., dagen före den, da de on: aste postkontor. talas med 2 sk. banco stycket, och 2 kontor, dels å utdelningsställena och de rikedomen, mot yppighet och flärd, m. m. När nu romerska kejsardömet — hednaväldet — oaktadt sina förfärliga martyrdomar, icke förmådde motstå kristendomens makt, den nya menniskans väsende, som vexte i samma mån, som martyrernas blod strömmade, så tog man kristendomen huldrikt i sitt hägn; men man bröt försigtigtvis på samma gång udden af det kristliga ordets pilar, och gjorde dess svärd slött; med ett ord, man förlamade kristendomen, och detta skedde derigenom, att man hängde granna korkåpor på kristendomens målsmän, presterna, och kringgärdade dem med tionde och andra privilegier. På prestbanan inlockades sålunda personer, som icke inifrån voro kallade att blifva religionslärare, utan oftare kommo endast med beräkning på jordiska fördelar. När nu desse, sålunda inlockade och utstyrde prester talade mot lustar och begärelser, yrkade försakelser, eftergift mot den fattige m. m., så var redan ordet kraftlöst, ty ingen såg mera, såsom förr, läraren sjelf vara den främste att försaka. Mången prest började derföre också föga yrka något sådant. Ja, långt ifrån att motstå, började man efterhand rent af understödja den verldsliga maktens åsigter, äfven der dessa åsigter voro i rak strid med kristendomens fordringar. Så var icke Christi vilja. De lärare, han sjelf utsände, gingo ut i verlden, fattiga på jordiskt gods och på verldslig ära och makt, och på köttslig visdom, men rika på tro, på kärlek och hopp, och tände derföre lif och väckte upp kraft öfverallt hvar de framgingo. Det var ett andens susande och brusande, så att det var en lust åt. — Gif oss åter den fria kyrkan med sina fria synoder, och vi skola ännu en gång se samma under. — Nu inse vi imellertid orsaken, hvarföre kristendomen var så mäktig i sin upprinnelse, midt under sin utvärtes fattigdom, och hvarföre den nu ir så svag -— och så stum — midt under sina afundade, dock icke alltid afundsvärda privilegier, och huru presterne sjelfva äro mindre skyldiga, mindre tillräkneliga, än det samhälle, som stiftar dylika förderfliga institutioner. Jag har härmed icke egentligen gjort någon afvikelse från ämnet; jag har velat antyda orsaken, hvarföre icke reformfrågan ännu blifvit ställd på den grundval, dit den hörer till sin natur, nemligen på kristlig grundval, på den klippan Kristus. Låtom oss nu, mina herrar, från denna nyrun-— na ståndpunkt, betrakta några af de vigtigaste frå gor, som utgöra föremål för reformstriderna i hetsprincipen, census. marsystemet vilja i öfre kammaren hafva inlagde; gynnsamt. De hafva redan från kristendomens första början visat sig mindre benägna mot kristendomens fordringar, under det att deremot de menniskor, som hårdast kännt tryckningen af lifvets vedermödor, desse fattige, desse ringe, desse vanbördige, desse olärde, — alltid varit de förste att lyssna till kristendomens kallelse, när denna kallelse blifvit rätt allvarlig; och den som härpå tviflar, må endast läsa 1 Kor, 1 kap. 26—28 v., der Pauli ord till den kristna församlingen i der kallelse: icke mänge kötsligt vise, icke månge mäktige, icke månge ädlingar (ordagrant: vålborne) äro kallade, men det, som galet var för verlden, hafver Gud utvalt, på det han skulle göra de vise till skam; och det svagt var för verlden hafver Gud utvalt, på det han skulle göra det till skam, som starkt är; och det, som 0ädelt (efter orden: vanbördigt) och föraktadt var för verlden, hafver Gud utvalt och det intet är, på det han skulle göra det till intet, som något varov. ö De ofvannämnda intressena, såsom elementer till en öfre kammare, synas sålunda icke heller mera nu vara serdeles att påräkna för framåtskridandets, för den sanna hildningens sak, efter all den erfarenhet, man hhittills haft derom. Jag hemställer detta till hvar och en sann kristens allvarliga behjertande och öppna förklaring. j Man skulle derföre kunna kalla dessa intressen, om icke just hedniska elementer, dock mindre kristliga elementer; man skulle kunna kalla den öfre kammaren, om den så sammansättes, som här blifvit antydt, jag vill icke säga: AntiI 12 D(s(1Ö da OÖAbb. A — våra dagar, t. ex. teåkammarsystemet, personligaLåtom oss till en början taga i närmare betraktande de elementer, som vännerna af tväkamdessa äro vanligen rikedomsintresset, adelsoch j embetsmannaintresset, lärdomsintresset. I hvad förhållande stå nu dessa tre eller syra intressen till kristendomen? Uppenbarligen icke i något Korint lyda som följer: Käre bröder, ser på e