gre rösträtt, Ar ingalunda detsamma, som sann bildning och humanitet; oftare tvertom! Och det är ett stort misstag, om den kristna kyrkan, såsom det vill synas, lagt mera vigt på lärda prester, än på troende. Likasom hvar menniska, såsom ofvan blifvit antydt, har till bestämmelse att utveckla sig till sann personlighet, likaså är det ock hvarje persons rätt att få gälla såsom en hel person, att få sin röst räknad såsom en hel persons röst, icke såsom en sönderbruten persons, en half, en sextondedels, 6-dels o. s. v. Man glömme icke, . H att egendomen och personlighet äro inkommensurabla storheter, d. v. s. de äro icke af den art, att de kunna jemnföras med hvarandra; eller — — vi fråga: till huru många riksdaler man skulle vilja uppskatta ett menniskovärde i ett kristligt samhälle? — Har då icke den rike allaredan, såsom rik, nog makt och inflytande i samhället? Gäller icke den rikes stämma i allmänna hifvet redan, utan all förhöjd röstberäkning, långt mera än den fattiges? Hvarföre då ytterligare multiplicera den, vare sig med 16 eller 64? Och har icke likaså embetsmannen och den lärde hvar för sig, såsom sådana, redan ett långt större inflytande i verlden, än den enskilde och olärde? Hvarföre då ännu mera föröka detta inflytande? — Min tanke är, att personer, som föreställa, vare sig bildningen, förmögenheten eller arbetet, böra, i fråga om rösträtt, alla väga lika. Betrakte vi nu det hvilande representationsförslaget till sina grunder, så finne vi: 1:o att det omfattar tvåkammarsystemet och inrymmer uti öfre kammaren just alla de elementer tillhopatagne, som vi här förut framställt såsom mindre benägna för kristendomens fordringar och för dess fulla utveckling och tillämpning i lefvernet och samhällslifvet. Ty ehuru börden i detta förslag icke blifvit uttryckligen nämnd, kan den dock, såsom ännu egare af mycken egendom inom riket, anses representerad hufvudsakligen inom öfra kammaren. 2:0. Det hvilande förslaget omfattar icke personlighetsprincipen; det utesluter omkring hälften af myndige svenske män från all rösträtt; det inrymmer t. ex. icke någon rösträtt åt jordtorparen, ehuru denne mången gång står långt framom sin husbonde, hemmansegaren, i fråga icke blott om oberoende, utan äfven om sannt menniskovärde. 3:o. Det hvilande förslaget bestämmer rösträtt efter census: den minste hemmansegarens rösträtt utgör blott s mot den förmögne hemmansegarens, under det att den rike stadsboen har fyra hela röster, d. ä. hans röst väger 64 gånger mera, än den mindre hemmansegarens; hvartill ytterligare kommer, att stadsboen väljer omedelbart sin riksdagsman, då deremot den obemedlade bonden endast får välja medelbart, d. ä. genom valmän. Dessutom minskar detta förslag allmogens redan bestående rösträtt, så att den, som har till exempel mantal, visserligen har röst, men den, som har t. ex. JÅ mantal, icke får rösta mera än för PyÅ mantal; å:dels mantal fräntages honom således af hans gamla rösträtt. 4:o. Det hvilande förslaget, långt ifrån att söka i samdrägt förena de mot hvarandra fiendtligt sinnade menniskoklasser, som redan förefinnas, har för afsigt att, inom folkklasser, der strid för närvarande icke finnes, bilda alldeles nya klasser med skiljda intressen; till exempel inom presterskapet samt inom hemmansegarne. Kyrkoherdar af första klassens pastorater äro nemligen valbare till öfre kammaren, men icke så de kyrkoherdar, som innehafva andra eller tredje klassens pastorater. Huru mycken strid och afundsjuka grundlägges icke redan i förväg härigenom? Likaså den bonde, som eger öfver ett helt hemman, får välja riksdagsman såsom de höga herrarne, genom omedelbara val, men alla mindre hemmansegare endast genom valmän. Man tillskapar härigenom så att säga en hemmansegareadel; man söndrar bondeståndet inom sig selft; man kastar strid inom sjelfva de djupa massorna af folket, i stället för att man borde förena, om möjligt vore, alla stridande, och framförallt göra slut på den olyckliga, den djupt inrotade och vidt utseende striden mellan herrarne och bönderna. Man vill bygga statens framgång på fortfarande äfventyrliga strider, i stället för att bygga den på enighet och styrka; man vill bygga sitt hopp på jemnvigtssystem, på balance, d. ä. på svikande grund, i stället för på en varaktig och säker klippa: på kärlek, sanning och rätt, på frihet och frid. Vännerna af det hvilande förslaget hafva haft all möda ospard, för att söka ådagalägga, att valen, enligt samma förslag, troligen komma att utfalla i frisinnad riktning, det vill här säga i det godas och sannas riktning; det är: icke i rikedoms-intressets, icke i lärdoms-intressets, o. s. v. Märkom: detta är det allrahögsta man vågat påstå. 2— —