Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1849, sida 1

exemplar, som gå at landsortenÖrebro-mötet. ö Anförande af Hr doktorn och kyrkoherden Beryi man vid början af allmänna reformmötet i Örebro. Vår ordförande utsade nyss ett ord, som sä kert träffade mer än ett hjerta; han talte om en reform i kristlig anda. Det var detta, som föranledde mig att här först begära ordet. Då man valde mig till ombud för Christianstads reformsällskap vid detta sammanträde, bäfvade mitt sinne ett ögonblick, emedan jag genast insåg det svåra uppdraget, serskildt för mig såsom prest, alldenstund jag förutsåg, att många af mina embetsbröder skulle betrakta denna sammankomst såsom en af dem, dit en prest aldrig borde komma. Då jag imellertid vågar hysa den åsigt, att politiska frågor verkligen ligga inom den kristliga moralens område, (hvilken åsigt dagligen uppgår allt mer till klarhet och sanning bland folken); och då i följd deraf, jag tror, att för hvar kristligt sinnad medborgare i ett konstitutionelt samhälle det är lika mycket pligt som rät tighet, att politisera, hvartill äfven hörer att intressera sig för de politiska formernas utveckling, serdeles inom det egna fäderneslandet, så beslöt jag utan tvekan, att emottaga kallelsen, med Luthers ord för ögonen: tala vill jag, skrifva vill jag, men ingenting med våld. Och efter jag är prest, må man då godhetsfullt tillåta, att jag ock här, eburu ovanligt det än må synas i en politisk sammankomst, begagnar det tungomål, hvarvid jag bäst är vand, det kristliga tungomålet, d. v. s. att jag betraktar vårt ämne från kristlig ståndpunkt. Det är ett kristligt folk, som hör oss och har sina blickar fästade på oss i dessa dagar, det skall derföre igenkänna de ord, jag här vågar uttala, såsom tagna ur dess eget hjerta. I min tanka hafva reformvännerna allt för länge gjort sig skyldige till den förebråelsen att hafva försummat tillegna sig den aldrastarkaste kraft, som står dem till buds att för sin saks framgång använda, nemligen kristendomens kraft. Detta förbiseende är, så vidt jag förstår, icke blott oklokt, utan det är äfven orätt. Motståndarne äro klokare: de hafva, icke blott i allmänhet, utan just i silt motstånd mot folkfrihet isynnerhet, vetat att ställa sig på den lediga grunden; med hvad rätt de stå der torde blifva klart af det följande. Må man först och främst icke glömma den rena, den absoluta frihetens ursprung. Är den icke upprunnen just i och med kristendomen? Ho Asiens folk gällde till en början, och gäller till en del ännu, den läran: En skall vara fri, alla andra skola vara trälar; detta är det ursprungliga kaneller konungaväldet. Derefter hette det hos greker och romare, likasom hos judarne: många skola vara frie, men många böra vara trälar, och hälften af menniskorna voro heloter. Så kom kristendomen och lärde: alla skola vara frie, ingen får vara träl; och den absoluta frihetens källa göt från den stunden sin klara våg öfver verlden. Christus är den sanna friheten: men denna frihet får icke, såsom någre förmena, stanna inom blotta känslans och begreppets område; frihet är lif, och det måste derföre utveckla sig utåt, i det yttre såsom allt lif, hvarhelst det fianes, ty ett godt träd kan icke blifva utan god fruktv. Eller böra icke alla lefnadsförhållanden, således äfven de politiska, genomträngas af kristendomens anda? Och kan någon emotstå denna frihetens lag i längden? Detta allt är utan tvifvel ett för många nära bortglömdt betraktelsesätt, hvartill jag vågar åter hänvisa och åtminstone för några stunder förflytta vår diskussion. Jag vågar tro, att af sådant betraktelsesätt outsägligen mycket är att hemta och för vår sak att vinna. Orsaken, hvarföre man icke redan från början ställt reformfrågan på kristendomens grund, är icke så svår att utfinna. Den synes för många ligga innefattad i ordet statskyrka. Kristendomen har visserligen från början uppträdt i allvarlig och segerrik strid mot hedendomen, d. ä. mot sjelfviskheten, mot den gamla menniskan, mot girighet, högfärd, herrsklystnad, mot den hjertlösa