Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juni 1849, sida 1

I I Ett ord om Allmän-anda. Allmän-anda, samfunds-anda, samhälls-anda, I medborgerlighets-anda — alla dessa ord begag-— nas dagligen, både i tal och skrift, såsom olika uttryck för ett och samma begrepp, ehuru de dock i vissa delar äro äro ganska skiljaktiga från hvarandra. Frändskap sinsemellan hafva de visserligen, det kan icke nekas, och ett par af dem äro nästan synonyma; men att, såsom man vanligtvis gör, utan all urskiljning bruka dem om hvarandra, är dock hvarken rigtigt eller ändamålsenligt. Icke så få tvistigheter skulle kunna undvikas, om man inom diskussionens område, så väl den offentliga som den enskilta, vande sig vid att begagna ord, som uttrycka just det, som man vill säga: men icke något annat. Vi torde framdeles komma att något närmare utveckla våra åsigter i detta ämne, äfvensom att lemna ett och annat, måhända icke så oväsendtligt, bidrag till svenska språkets synonymik; här vilja vi blott för några ögonblick taga i betraktande betydelsen af ofvannämnde fyra ord, synnerligast den, som förvaras i uttrycket Ållmiän-anda. Allmän-andans väsendtligaste karakter och kännemärke är det: att den i allt sitt görande och låtande, vare sig i den ena eller den andra rigtningen, uteslutande och rastlöst sträfvar till ett enda gemensamt mål, nemligen det allmänna båsta. Så till vida är den följaktligen raka motsatsen af begreppet egoism; men den är ännu mera: i en fullt utbildad allmän-anda ligger den egentliga lifsprincipen, äfvensom den enda fullgiltiga garantien för det allmännas framåtskridande, lycka och bestånd. Utan allmän-anda sönderfaller ett folk inbördes i olika stånd, klasser, samfund, samhällen, korporationer o. s. v., af hvilka hvar och en, eller hvart och ett, väl i och för sig kan hafva gemensamma fördelar att sträfva för; men icke ett interesse, som är gemensamt för alla tillsammanstagne, betraktade såsom ett enda helt. Så t. ex. kan inom ett visst stånd, en viss klass eller en viss korporation en efter dess åsigter ganska god anda vara rådande; men denna öfverensstämmelse i tanke och handlingssätt kan dock aldrig utan i förening med ett likartadt hos alla andra stånd, klasser och korporationer få namn af allmän-anda. Lika litet kan den anda, som råder inom ett visst samhälle, eller samfund, få namn af allmän-anda, så vida den icke är så beskaffad, att den, utsträckt till alla andra samhällen, i hufvudsaken delas af och gagnar dem alla). Af de medborgerliga dygderna är allmän-andan, såsom fullkomligt ren för all egoism, den högsta och skönaste. Den kan icke af något annat ersättas: hvarken af lydnaden, som, om den ej inskärpes och förädlas af allmän-andan, icke uträttar någonting synnerligen stort; eller af makten, som utan allmän-anda lätt kan urarta till tyranni; eller af institutioner, lagar och författningar, hvilka alla, om ej allmän-andan förskaffar den aktning och lydnad, ganska lätt urarta till tomma former och gifva anledning till en mängd tvister, olägenheter och missbruk. Naturligtvis gifves det en mängd former, under hvilka allmän-andan hos ett folk uppenbarar sig. Så t. ex. framstod den hos Spartanerne i ett strängt och återhållsamt lefnadssätt; hos Atheniensarne, under en viss period, i kärlek för vetenskaper och sköna konster; hos Romarne i tapperhet, hvilken dock slutligen urartade till eröfringslystnad; hos våra nordiska förfäder i oafhängighetsbegär, o. s. v. I sednare tider har man dock, såsom redan blifvit antydt, med ordet allmän-anda velat uttrycka inbegreppet af alla statsborgares gemensamma bemödanden för tillvägabringandet af ett för dem alla gemensamt bästa, utan allt afseende på några särskilta eller ) Må man här icke småaktigt fästa sig vid det begagnande uttrycket allas. En öfverensstämmelse i tankeoch handlingssätt mellan alla samhällen, alla korporationer, eller alla individer, utan undantag, är otänkbar — och följaktligen vore allmänandan, uppfattad ifrån en sådan ståndpunkt, äfven otänkbar. Såsom en produkt af allmänna tanken, allmänna viljan och allmänna sträfvandet låter den dock icke blott tänka sig, utan den existerar verkligen såsom sådan, och det är naturligtvis i denna bemärkelelse, vi tagit, och ur denna synpunkt, vi