Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1849, sida 1

——— — edels år S R:dr, I vanlig annons-stil, och böra, så vid 3 R:dr banco. kl. 7 e. m., dagen före den, då de i I aste postkontor. i talas med 2 sk. banco stycket, och I kontor, dels å utdelningsställena och d ön tills varit afvisadt af maktens anhängare och lejda organer, icke blifva länge undantråängdt. Det skall, om ej något allvarligt och helt göres, för att motsvara den långa väntan, säkert blifva så mycket mera nedslående för dem, som tro, att regeringarne ostraffadt kunna glömma sina heliga löften och utan alla menliga följder gäcka folkens billiga anspråk och väckta förhoppningar. Vi antage derföre med full tillförsigt, att danska statsförfattningen kommer att utöfva ett stort inflytande på äfven vår framtida utveckling, och öfvertygade, att kännedomen om densamma skall mäktigt bidraga att befordra de välgörande verkningarne af denna inflytelse, ämna vi derföre underkasta den nya danska grundlagen en granskning, hvilken, såsom vi hoppas, skall vara upplysande om dess många företräden, under det den icke skall underhålla dess, i vår tanka, i somliga afseenden befintliga brister. Den nya danska grundlagen har genom sin 1:sta paragraf öppet uttalat, hvad äfven norrska grundlagen innehåller, nemligen att regeringsformen är vinskränkt-monarkisk. Det danska folket slipper således att höra de vämjeliga yttranden, som vi svenskar ännu så ofta, under de s. k. parlamentariska striderna inom Rikets Ständer få höra, att konungen eger allena göra hvad han behagar, oaktadt vår grundlag säger, att han eger allena styra riket på det sätt regeringsformen föreskrifver. För att vidare betaga all advokatyr, har den danska grundlagen ganska välbetänkt i 5å 2 närmare bestämt förhållandet, att den lagstiftande makten är hos konungen och riksdagen gemensamt; den verkställande makten hos konungenn; den -dömande makten hos domstolarne,. Man inbillar således icke, såsom hos oss, folket, att det I äv konungen, som är högste domaren, och lemnar ingen tvetydighet om verkställande maktens och lagstiftningens funktioner, såsom vår grundlag gör, såväl genom obestämdheten af krigslagarnes, som de ekonomiska lagarnes beskaffenhet. 3 1 stadgar äfven, att konungamakten är ärstlig och i 4 bestämmes detta nirmare så, att Kongeloven är för arfföljden gällande. Då arftligheten i det monarkiska regeringssättet är en naturlig nödvändighet, har likväl den danska grundlagen bevarat åt danska riket en garanti, som vår successions-ordning icke eger. Den har nemligen berättigat konungen att förändra arfföljden I till thronen med riksdagens samtycke. Om dåledes af ett eller annat skäl, den egentlige thronarfvingen, eller andra prinsar af kongl. huset, skulle, såsom så litt kan inträffa, vara af naturen eller genom karaktersfel oförmögna eller oförtjenta att leda Danmarks öden, kunna de genom en laglig akt uteslutas; och ingen utländsk makt kan, under föregifvande af diplomatisk bebörighet inblanda sig i dess angeligenheter. Då lagen hos oss icke förutsett ett dylikt fall, utan i grundlagen blindt tillerkännt successions-rätten åt vare sig en fåne eller en brottsling, så inses, huru lätt, i händelse det obehagliga steget måste tagas att tillfälligt motsätta sig denna rätt, en mellankomst från obehöriga håll kan ifrågasättas, med all sin då sedvanliga splittring inom de folkklasser, som vanligen glädjas och frodas af furstarnes oförmåga och inskränkthet. I 3 har den danska grundlagen, synbarligen med afsigt, utbytt ordet sstatskyrka mot folkkyrka. Såsom sådan har den antagit den evangelisk-lutherska — emedan den ir den beståndande; och då den i 6 bjudit konungen att tillhöra den, har den i vår tanka handlat klokt, emedan denna, såsom kongl. familjens nu varande religion, ännu närmare tillknyter för framtiden regenthuset med folkets stora massa och afböjer de obehag inom familjen, som en öfvergång i religiösa afseenden alltid medför. Då S 81 berättigar enhvar åatt förena sig i samfund, för att dyrka Gud på det sätt, som öfverensstämmer med egen öfvertygelse, blott under vilkor satt ingenting läres eller företages, som strider mot sedlighet och offentlig ordning; samt vidare i 5 82, att ingen är pligtig gifva personli a bidrag till annan gudsdyrkan än den, som är hans egen, (skolafgifter dock undantagna, om ej hans religions-samfund är i landet erkändt); då vidare 5 83 föreskrifver, att de från folkkyrkan afvikande trosbekännelse-samfund ordnas efter lag, samt slutligen 84 betryggar enhvar, äKatt icke kunna på grund af sin trosbekännelse beröfvas borgerliga och politiska rättigheter, liksom han icke på sådan grund äkan undandraga sig uppfyllandet af medborgerliga pligter; så synes det mama danclka AAs Innahivermrana mä oå 3 HHe