Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1849, sida 1

ste postkontor. talas med 2 sk. banco stycket, och I kontor, dels å utdelningaställena och del erkan med folket, lyckats att förskaffa sig en Ä ri statsförsattning, och en, om ock icke i allt ationel, så dock på det hela folklig representaionsreform, måste nemligen betraktas såsom ett evis, att enskilta interessens motstånd icke mera vör kunna tillintetgöra folkens rättmitiga fordrinsar, och det måste blifva en nppmaning för äsven vår regering att ansluta sig till folkets sak, ippet och ärligt. Hvilken nesa skulle det nemlisen icke vara, om ej svenska regeringsmakten, ( under yttre fred och inre lugn, genom öfverens: stämmelse med ett folk, som visat en så stor o tålmodighet och ett så sansadt frihetsbegär, skulle kunna genomföra en, vi våga påstå det, i fri: ga om interessenas uppoffringar vida mindre utsträckt sambillsreform, än hvad den danska nun gjort? Hvilken skam, om en af ålder laghunden regering icke skulle ega nog förtroende hos folket. för att lika lätt och snart kunna genomföra en för sig och nationen lika vigtig, af tids-andan, kristliga samfundsandan, samt allmänna rättsbegreppen så väldigt understödd reform, som en envåldsstyrelse inom 14 år beredt och genomfört i Danmark? Hvad är väl vår adel, i fråga om makt, rikedom och sammanhållning, emot hvad den danska nyss varit? Och om vårt presterskap ar mera bierarkiskt och genom ständsrepresentationen mera verldsligt egoistiskt, än det danska, så har ju dock alltid en regering, som vill handla för folk och land, till hands det enkla medel att hänvisa det till sin enda, ursprungliga bestämmelse! l — fr — 8 tm — — — EÖ A Med ett ord: nu måste undanflykternas och för; ställningens tid vara förbi. Hvarje stund skall, numera, med ökad kraft, utkräfva regeringens verksamhet, för att närma sig nationen. Det går ej längre än att förneka beh righeten af sönernes anspråk, att se ett, för snart ett halft år; hundrade sedan åt fäderne gifvet hopp verklig-— gjordt. Alla försök att endast ytligt bereda, hvad som snart måste grundligt utföras för folkets framtida säkerhet och trefnad, äro numera vådliga; ty begreppen framtränga med en ständigt tillvexande fart, och den svenska nationalö känslan, lifvad af andra folks exempel, fördrager ej att erkänna sig stå efter dem i åtnjutandet af menskliga och medborgerliga rättigheter. Den känner laglydnadens pligter. men blott under erkännandet, att lagen måste vara ett seannt uttryck af upplysningens och erfarenhetens inverkan på råättsbegreppen. IIvad förkastligt är, måste undanrödjas. IIvad som blott qvarstär såsom lemningar af våldets och fördåomarnes sorgliga tider, stridande mot de af religion och seder utbildade begreppen om mennikorätt och menniskovärde, allt det måste lemnas I att falla; och allmän-anda, enig samverkan, villigt egnas af enhvar, hög och låg, vik och fattig, konung och medborgare, åt uppförandet af det nya, det efter tidens fordringar och mensklighetens framskridande lämpade nya, såväl i statsformerna, som i samhällslifvets öfriga institutioner. Vilkoret för dessa sednares lyckliga anordnande (måtte man ej förbise det!), är enkelheten och rättsenligheten af de förra! Måtte den allmänna öfvertygelsen derom snart förmå enhvar att göra sin skyldighet! Det kan då icke slå fel, att vår Regering skall inse sin pligt att ställa sig i spetsen för den rörelse, som, ädelt ledd till sitt rätta mål, kan återgifva lif och kraft åt den förslöade samhällsandan, men lemnad åt misströstan eller föraktet, irrande mellan osansade anspråk och oförnuftigt motstånd, skall blifva förstörande och olycksbringande. H Ingenting synes oss ömkligare och plattare, än den jargon, att om regeringens representationsförslag afslås vid nästa riksdag, få vi intet i stället. Detta skulle förutsätta, att Sveriges konung icke skulle i denna tid inse sin konungsliga pligt, att af sin regering fordra fullgörandet af hvad han lofvat svenska folket. En gång har redan regeringsmakten, genom afgifvandet af ett förslag inför nationen och hela verlden, erkänt, att Sverige behöfver och vill en annan representationsreform. Nåväl! om ej konungens och folkets vilja blifvit rätt uppfattad af konungens regering; om den icke förmår att göra det, eller, sedan hon satts i tillfälle att inse det, ej vill göra det — då är det hennes pligt att afträda. Men landets väl måste gå framför allt, och att det fordrar en snar och tillfredsställande lösning af representationsfrågan . . . hvem kan väl mera tvifla derpå? Man kan ifrån regeringens sida icke med något skäl påstå, att det varit partisinnet eller personliga anledningar, som vållat det kongl. för1 slagets missöde. Sedan de liberala tidningarne KE