Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1849, sida 1

lena och de i kontor, dels a utdelningsstä! i förra, ej aflägsna tider, hvarigenom en smitta I naturligtvis äfven kunde öfverrumpla längt från dess ursprung beligna länder. Då det nu är fråga om att förekomma ej allenast pestens, utan i l I I i äfven andra smittosamma sjukdomars införande genom sjöfart till Kattegats och Östersjöns kuster, anser jag i synnerhet de 2:ne platserna Christiansand i Norrige och Känsö i Sverige dertill tjenliga, den förstnämnde egentligen för skepp, dei stinerade till Norrige, för att undvika den långa osäkra framoch tillbakaseglingen från Känsö, och som i afseende på läget vid Norriges ytteri sta udde tyckes dertill särdeles tjenlig. Den kan äfven för dem, som ämna sig till Kattegat och ; Östersjön vid inträffande svåra motvindar vara nyttig, som äfven i vår karantänsförordning 9:de och 11:te så antydes. En karantänsinrättning med det ypperliga läge, som Känsö har för alla till I Kattegat och Östersjön gående fartyg, bör och kan derföre sättas i det skick, att svarligen nåI gon annan plats i dessa farvatten dermed kan täfla, och således Känsö framför alla undra ställen sökas af skepp, som ämna sig till Östersjön och som skola och böra undergå karantänsbehandling. Men dertill erfordras också ej allenast platsens försättande i det fullkomliga skick, som en sådan inrättning kräfver för bebandlingen af laster, skepp och folk, utan äfven att dess verksamhet ej åsyftar att med orimligt höga afgifter afskricka karantäns-sökande. Båda dessa vilkor äro ännu långt ifrån att vara afsedda vid Känsö, och det sednare, om ej båda, äro måhända motivet till anläggningen af Kyholm i Stora Bält. Det är sannt, att denna karantänsplats genom sin dåliga hamn och de dryga arbetskostnader, som nödvändigt skola vid lasternas lossande uppkom; ma, då magazinerna derstädes ej äro belägna invid vatten, utan varorna skola till dem transporteras öfver land flera hundrade alnar, ej bör kunna täfla med Känsö; men i alla fall kunna I fartyg, som ankomma till Öresund, dit dragas, och på vederbörande Regeringars befallningar dit föras, om förtroendet för Känsö-inrättningen ej genom ändamålsenliga författningar försäkras. Utgående från den synpunkt, att ingen person med vett och vilja utsätter sig för smitta, utan att detta alltid bör betraktas som olyckshändelse, tyckes en sådan olycka ej böra förtyngas af dryga omkostnader, hvilka i mån af olyckans storlek stegras, och som kunna anses såsom straff, och nödvändigt skola åstadkomma en skadlig rubbning ; i bandelsspekulationerna. Med denna åsigt böra, enligt min tanke, karantänsinrättningarna mera betraktas som barmhertighetsverk, in som inkomstkällor för staten, hvilket sednare tyckes vara afsedt med de taxor, som nu äro gällande för karantänsbehandlingar af sartyg och laster. Tidsspillan och oundvikeliga arbetskostnader vid lasternas behandling äro ensamt nog tryckande för handelsrörelsen, utan att den bör förtyngas genom orimligt höga karantänsafgifter. För smittosamma varor, t. ex. sådana, som komma från smittad ort, skall, enligt här nu gällande taxa, då lossningen sker, betalas 32 sk. silfver pr skepp:d: (kar. regl. XIV art. III handl. 7:de mom.) om pestartad sjukdom finnes, och 24 sk. s. m. om sjukdom ej finnes — den större olyckan således mer än den mindre, hvilket för 1000 skepp:d bomull bestiger sig till 2,6663 Rdr sv. banko, utom arbetskostnaden vid behandlingen; hvilket mycket beror på anstalterna vid inrättningen. Denna arbetskostnad har här stigit till lika summa och derutöfver, och skulle således 1060 skepp:d karantäns-behandlad rå bomull i och för denna åtgärd komma att belastas med en afgift saf minst 5,33314 Rdr banko. När härtill kommer särskild afgift för fartyget, som jag vill antaga till 200 läster a 36 sk. pr läst (kar. regl. NIV art. II handl. 1:sta mom.) dess rökning och rening öfver 36 sk. pr läst allt i silfver (kar. regl. XV art. V händelsen) och i vissa fall magarins-hyror för lasten, tidspillan och besättningens underhåll under tiden etc., så tyckes verkligen genom karantänsanstalterna vara lagdt ett band, som oundvikligen skall verka menligt på rörelsen, utan annat syftemål (det hufvudsakliga naturligtvis neml. tryggandet emot pestartade sjukdomars införande 4 i respektive vederbörande. länder, undantaget,) än åt staten få en inkomst, som i vanliga omständigheter i alla fall blir otillräcklig för karanI tänsanstalternas underhållande. Man invänder väl, att detta ingenting betyder för köpmannen, emedan kostnaden i alla fall slutl. drabbar konsumenten; men är det rätt, att ett lands innebyg1 1 . 92