Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juni 1849, sida 1

väl honom, som alla andra kammartaktici ur deta deras grubbleri och förvåning, vill jag upplysa, att den kejserliga förposttjensten under ifrågavarande fälttåg är så ytterst tröttande och osä ker, att ensam den är i stånd att på några månader ödelägga den bästa och mest disciplinerade hiir. Under loppet af flera veckor kommer ofta den stackars kejserlige krigaren icke ur kläderna, J 8 knappast ur sadeln. Hvarenda stund. om dagen så väl som om natten, i storm, regn och vackert väder, har han att befara att blifva öfverfallen, och fölle det någon gång en framskjuten piket in att leka sybarit o: draga skodonen af sig, laga i ordning några små beqvämligheter för den stundande natten, eller sätta köttgrytorna öfver elden. så skulle med den första sadelgjord, kavalleristen lossade, traktens innebyggare gifva de i närheten lurande Csikoserne en vink om, att för dem vore något att göra. De magyariska förposterna deremot sofva sött i deras värdars sängar, bästen äter ur den fullproppade krubban, husets unga söner rykta den och tvätta dess leder med vin, och långt innan fienden befinner sig inom skotthåll äro både häst och ryttare i säkerhet. På ett återtåg få de kejserlige vanligtvis slita ännu mera ondt. Hafva de efter milslånga forcerade marscher, förföljda af den snabba, outtröttliga fienden, ändtligen hunnit till en by, der de hoppas att få en timmas hvila, ett glas vin, ett stycke bröd, en drick friskt vatten för sig och sina hästar, så finna de vanligtvis vid sin ankomst alla de halmbetäckta lerhyddorna menniskotomma. De få gamla gummor, som qvarstannat, kunna icke få något vatten ur brunnen och klaga öfver att de äro nära att förgås af hunger. Brunnarne äro fyllda med sand och sten, killrarne plundrade på deras innehåll, alla visthus tomma, på höskullarne ser man blott de nakna stängerna. Hotelser tjena till ingenting; tid för anställande af noggrannare undersökningar gifvas icke; redan ögnar man vid horizonten de ungerska hussarerne. De kejserliga trupperna måste packa sig ut ur byn, vansmäktande af hunger och törst, liksom vid sin ankomst, och söka att med ansträngande af sina sista krafter uppnå hufvudstyrkan. Men, o under! knappast hafva de lemnat byn, så blir det ånyo lif i de menniskotomma kojorna. Männen komma fram ur sina smyghal, och alla springa nu som yra killingar omkring hvarandra, för att gästvänligt emottaga de ungerske trupperne. Vin finnes nu i öfverflöd, vatten slyter i strömmar, hå, bröd, fläsk framtages i mängd, och ofvan på allt detta goda vankas kyssar och varma handtryckningar. Man skulle nästan vara färdig tro, att det vore marknad i byn. De gamla gummorna trippa beställsamt fram och åter, ut och in; ynglingarne pyssla om håstarne, flickorna och hustrurna sörja för mat och dryck, och männen fråga med mycken brådska om Kossuth, -den Gud välsigne! ännu är i Drebreczin, och om Windischgrätz, hvars åltmor redan var fördömd ännu alltjemt håller kejsaren fången. Det ligger på en gång något mycket fasansfullt och mycket poötiskt i detta nationalkrig, och Ryssarne skola säkert, i trots af deras kautschukmagar, säkert få åtskilligt af denna poösi att förtälja för sina barnbarn, i händelse nemligen att icke en ungersk hussarsabel, eller en hästherdehacka kommer dem att glömma både hemvägen, hembygden och hemmets fröjder.