HV of TATTLIJBC OCh ac trankerandes (CläCm73— persedlar, om en sådan ändteligen skall vara behöflig, bör utredas af nationen gemensamt genom statsmedel, och ej, såsom nu, genom. godtyckliga pålagor. Att belasta varor, som ej, efter hvad man sjelf medgifver, kunna medföra smittan, med en särskilt karantänsafgift, är, efter vårt förmenande, högst orättvist, och föga bättre är att vilja för samma ändamål beskatta sjöfarten. De sjöfarande, då de gå ifrån ett land till ett annat eller till hemlandet, utöfva ju ej annat, än sitt vanliga näringsfång, hvilket de med fullt skäl kunna fordra att få utöfva, utan några extra kostnader eller skatter, i likhet med hvad andra medborgare i samhället beträftande sina näringsfång få göra. Staten har lofvat och är skyldig alla sina näringsidkande medlemmar lika skydd och säkerhet, och den kan ej, eller får ej, så vida den vill handla rättvist, pålägga någon klass eller några klasser i samhället en särskild börda, äfven om den derigenom tror sig gagna det hela, eller om den till och med verkligen derigenom skulle gagna alla de andra samhällsklasserna. En dylik beskattning strider mot det jemnlikhetsoch billighetssystem, som bör vara grundregeln för all statsstyrelse. Anser staten efter nogare pröfning nödvändigt att etablera karantäner och på det sättet hämma och försvåra handeln, så kan sådant ursäktas ur synpunkten af att den derigenom hoppas kunna från landet utestänga smittosamma sjukdomar, af hvilka hvarje statsborgare möjligen kan anfallas, samt emedan hämmandet af trafiken ovilkorligen kommer att kännas af hela nationen. Men, om staten ock har en sådan rätt, må den ej derföre kunna vältra bördan af sådana åtgärder på någon särskilt klass, ja, på några få individer af denna klass, utan den måste dertill använda nationens gemensamma medel, alldenstund det är för dess gemensamma nytta, som den genom karantänsanstalterna hämmar trafiken. Häremot invänder sannolikt mången, att de handlande eller trafikerande få ej, då de erlägga karantäns-afgifter, ensamme bära dessa kostnader. De handlande, siger man, tillägga dessa kostnader till varuprisen och låta på så sätt konsumenterna af desse samme varor återgälda sig de blott i förskott utlagde medlen. De hafva derföre ej något att klaga öfver, enär konsumenterna, det är nationen, eller åtminstone mängden af befolkningen, komma att betala de affordrade karantäns-afgifterna. Detta inkast skulle visserligen vi låta all rätt vederfaras och erkänna, hvilka just begagna samma argumentering emot höga tullafgifter, om förhållandena vore adequata; men det äro de ej. Tullen, den träffar, ellen skulle åtminstone träffa, alla varor af samma slag och från alla orter lika; men så är ej förhållandet med de nuvarande karantäns-afgifterna här i landet. De sednare falla olika på samma slags varor från ett och samma land, ja från en och samma stad. De kunna vara och äro äfven gemenligen olika för samma slags varor, om de skeppas med olika fartyg. Det ena varupartiet kan nemligen underkastas karantän, det andra blott bevakning, och följaktligen belastas det ena med kostnader, hvilka det andra ej bir, samt kommer således, om ock inköpspris och öfrige kostnader äro fullkomligt lika, att stå importören dyrare, än det andra. Eftersom varupriserna å aflastningsorten, eller för konsumenterna, ej bero på hvad varan kostar importören, utan på konkurrensen, och gemenligen bestämmes efter det billigaste pris, till hvilket en viss varusort kan med någon förtjenst siljas, så måste i denna konkurrens den handlande och den trafikerande ligga under, hvars varor genom erlagde karantänskostnader blifvit dyrare, än andra importörers. För att kunna afyttra sitt gods har han då intet annat val, än att beqväma sig till att sälja till samma priser, som de konkurrenter, hvilka utbjuda varor, som ej äro belastade med karantänsafgifter, och på detta vis får han cffektivemang sjelf endera bekosta karantänsafgifterna för sina varor, eller ock arbeta med mindre förtjenst och behållning på sina affärer, än hvad de göra, som ej befinna sig uti hans predikament, och hvilka ej af staten tvungits att betala karantänsafgifterna. Vi äro öfvertygade, att detta räsonnemang är rigtigt, och tro ej, att det i allmän mening taget kan vederläggas; churu visserligen ett och annat fall kan gifvas, då procedyren ej är tillämplig, när genom en eller annan orsak den handlande kan försälja sina med karantänsafgiften belagde varor så mycket högre, att nämnde afgifter äfven vid köpet betäckas. Men om detta fall verkligen inträffar, så är anledningen dertill helt och hållet främmande för och oberoende af karantänsanstalterna, och det inflytande på varupriserna, hvilket verkar derhän, hade då äfvenledes utan karantäns-anstalterna gjort sig på samma sätt och i samma grad gällande. Anledningen är nemligen helt enkelt att söka uti ingen eller mindre konkurrens, uti större eller stegrad efterfrågan. (Fortsättes.) XXX Blldll ec