Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 maj 1849, sida 2

Man dade lagt grefwe dOrbessac på Bcatrir säng. — Zag tala till ec? mumlade ban, rådande denne fin band. owad skall jag då säga dig, Teatrir? Mig återfår för liten tid att lefwa, för att wilja gifwa dig några förgängliga ord. Du stall inart se mig dö. — Dö! Du frulle dö! du? Beatiir tastade fig nåstan wansinnig till grefwe dÖrbesssacs fötter. — DO! min Gud! fade hon med en rysning. Se blodet rinner från honom! i dn bade fått ett fiogn ofwanför djertat. Beatrix lade båda fina händer p ns får. Men är mål tetta en möjlighet? Skall jag tro mina ögon, Maurice? Maurice, du talar ide mera! Hwilfen bleidet? Det är en dröm allt det här! Hon wånde fig til en af Maurices sekundanter: — Herr Blaugey! Hur i all werlden hänger detta tillsamman? Föt Guds skull förklara då för mig .... — Uilt hopp år ide ute, madame. Läkaren, fom snart fommer bit igen, torde kanste säga att en fådan blesfyr är farlig, men äfwen att den ej alltid är dödlig. — Letom oss ej jmidra of mad ett bedrägligt bopp! fade Maurice med fitt älffmärda småleende. Rär man lefwat som en man, bör man weta att då som en man. 3 alla omftändigbeter bär på jorden bör man förftå att finna fig. Näår jag finde mig nära döden, bade jag blott en önskan. Den fan ni lätt ana. Jag mille änau en gång se för mina ögon denna ffönbet, iom blef fråntt af gudarne åt Beas t.ir, fom jag ej stall glömma der ofwan, om fjälen der eger ett minne. Maurice hade med desja otd uttömt fina båfta krafter. Leattix förtwislan fan ej slildras ar nigon penjel. Hon faftade fig på sängen; hon sprang ifrån den ena af Mauticeis wänner till den andre; bon föll p knå, bon anropade Gud under sudar oc tårar. — Teatur! återtog grefwe dOrbessae, med aftonande stämma. 204 längtar ej efter lijwet för något annat ån er färlet; men jag är lvalig att då få nåra ect hjerfta. i Ä Dan tunde ide tala mer. Han gjorde ett afbrott mid bwarje ord. — Tu ecdinrar dig, min älskade Åeattir, denna sköna resa tweri öfwer fälten, då wi lofware att alltid minnas bwarandra? DÅ jade du, när du siödde dig emot mig: Rotugue dbar du djertae När du får se mina ågon tillstuta fig, når min anbedrågt sör sisa gången gått öfwer mina läppar, då sall du lågga din hwita band på mitt bjerta, och tänna, om jag ej dör, full af tärlef till dig. Maurice sjönt tilbata, likasom han afdinat. — Om han ändoa kunde sofwa: fade M. de Blaugev. Låkaren, som nys intcädt, gjorde en åtbörd, som antydde hopplösdet. — Se estet, fade han, pekande med fingret på tHodan. Klocan mar nåra tio. — Nå, än fedan? — 30! rär klodan flår .... Har han några anböriga? mor? fyfter? — Weta wi wål det! fade den andre sekundanten, förtorflad öfwer att fe en få glad och så rättskaffens tamrat dö. Maurice är ett djup af owissheter. Hade dan wål någonfin tid att under fina äfmentyr, den dag iom gid, beråtta oss fina händeljer sedan förflutna dagen? Hwad fom är säkert, är det, att han alltid wilat fig Era och jåsom en weitlig chevalier. Han tom till Paris för tio år sedan, med en mydet betydlig förmögendet. På bäftar och fruntimmer har han walit en rittig slö-sare, men mydet bar ban gifmit och lant fina wänner. Någon gång bar jag bört bonom tala om fin broder Raoul, som skall bafwa satt fig i skulder, och jedan befriat fig från dem genom att taga sin tillflygt till armeen 1 Afrika. i Desia ord bade ban uttalat fafta, på något afftånd från sängen; men de döende både se och höra allt i fifta stund. — Jag märter, fade Maurice, att I redan bållen liktal öfwer mig; men I öfwerdrifaen för mydet. Jag bar ide Dortslöfsat min förmögenbet därpå. Man frall des mig finna ett teftamente, der jag bar annat att teftamentera än mina stulder. Man bror och Beatrir har jag fråntt pwad jag efterlemnar. Se der! jade han, tiyaande Deatrix hand, fom lutat fig liwer honom. med