Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 maj 1849, sida 1

Kontor, Gels a utdelmngssStållehå 0CHA sa skrifter äro mer än reaktionära; de äro revoJutionära, emedan de hafva för afsigt att störta den nuvarande styrelsen. Det är, som salig Spyrling på sin tid yttrade sig, ett verkligt vädergift. Med allt sitt besvär komma de dock troligen att föga vinna. Folket med sina republikanska grundsatser läser heldre de demokratiska tidningarne, inser ganska väl, att de rovalistiska smädeskrifterna endast hafva för afsigt att åter insnärja de rättrogne uti ett konunganät, purpurfärgadt i folkets blod, och att nedhugga frihetsträden, för att med dem åter hoplappa den splittrade thronen. De majestätiska popplarne växa dock trygga mot höjden. Med hvarje dag slå de djupare rötter och skjuta nya telningar, späda, men friska, grönskande och förhoppningsfulla, och huru skulle de väl annat? Jorden skänker dem sin must, solen sin värma, folket omfatiar dem med sin kärlek och skyddar dem med sina lif. Ingen annan krona, än den gröna, som hvar och en af dem bär, kan hiidanefter herrska i Frankrike. De äro de stoltaste och skönaste diademerna för ett folk, regerande öfver sig sjelft, med sanningen till grundlag och dygden till princip. -— Paris är nu i sin vackraste period. Allt står herrligt och lofvande, i den första späda vårgrönskan. I det lilla Provence bedja tusende knoppar om ännu blott några dagars värma och sol för att öppna sina blad. Allt, hvad vår stora stad äger vackert, barnsligt och behagligt, samlar sig i trädgårdar, lundar, parker och promenader. Tuillerislottet står väl litet ödsligt och tomt; men hvad gör det? Den vackra trädgården derutanför är nu som förr en mötesplats för den eleganta verlden. Vattenkonsterna spela alltid lika friskt, svanorna simma alltid lika lugnt, foglarne slå sina drillar i trädens toppar, blommorna frodas och tusentals menniskor hvimla der nu liksom fordom. Luxembourgsträdgården förekommer mig nu mera tjusande, än någonsin och är ännu alltid min favorit-promenad. Der, ibland den arbetande klassen, i hjertat af den gamla staden, i det egentliga folklifvet, passar jag bäst och trifves helst. Redan ser man de unga arbeterskorna från de närliggande qvarteren, nedlockade ur sina dufslag, välja sina platser för sommaren under de stora träden, der de äga skydd mot solen, som bränner allt för het i deras små kyffen, ofta belägne i jemnbredd med skorstenarne. En mängd barn beledsagas dit om morgnarne af mödrar, hvilka gå till sitt arbete och lemna barnen att leka med kamraterna. En bit bröd är deras kost för dagen; men ett hvitt, förträffligt bröd, sådant det rika Frankrike gifver, och detta är nog, då man äger glädjen i bjertat och hälsans rosor på kinden. De fattiga, som sakna arbete och kanske ofta lifsuppehälle, kunna åtminstone här njuta af den skönaste park med rosenhäckar och blommande oranger. De blifva sålunda försonade med sitt öde och inandas med de friska vindarne styrka och tålamod att utstå nya prof. I Luxembourgsträdgården hafva studenterne sin egentliga studerkammare. Der vandra de framtiden till mötes med en bok under armen — eller med en flicka, lycklige, glade och obekymrade om lifvets allvar. Der svärma i synnerhet dessa små täcka varelser, detta något: så lifligt, så tjusande, så vekt och dock så hjeltemodigt; så flygtigt och dock så allvarligt, som vi kalla grisett.— I Tuillerieträdgården råda lyxen, modet och koketteriet; i Luxembourg bor glädjen, naturen och enkelheten; förnöjsamheten strålar här på allas ansigten och vid åsynen deraf blir man nöjd med sig sjelf och hela verlden, då deremot Tuilleriernes små despoter i plymer, blommor, flor och siden, icke rätt veta huru de skola få alla sina kapriser uppfyllde. — Med ett ord: Maj med rosor i hatten, står i sin högtidsskrud,; kom sjelf broder, och se! Vi hafva mycket att bjuda på. Den stora industri-expositionen, som endast äger rum hvart 5:te år; tafvelexpositiooen i Tuilleri-slottet; alla baler i det gröna äro redan öppnade, kappridningar på Marsfältet med mycket annat, omöjligt att uppräkna. Jag vill icke nämna den glädje, det säI kert skall skänka ditt menniskoälskande hjerta att se det fria Franska folket nöjdt och belåtet un