aldrig varit så storartadt i den vägen, som nu. På qvällen hvimlade på place de la Concorde säkert ett par hundra tusen menniskor. Ett lugnt och skönt väder lät lamporna stilla brinna, och fanor och vimplar sakta fladdra öfver dem. Musiken, dansen, lekar och nöjen fortforo hela natten igenom. Kl. 9 på aftonen afbrändes ett vackert fyrverkeri vid Barriere de lEtoile, samt ett dylikt vid Barriere du Tröne. Alla publika byggnader voro rikt eklärerade, i synnerhet stadshuset, hvars fagad var upplyst med gas, der stadens vapen var anbragdt i tindrande kristaller och der i flammande eldbokstäfver lästes Republique Frangaise. — På stadens bekostnad hade prefekten föranstaltat en superb bankett för de högsta notabiliteterna, till ett antal af 200 personer. På samma plats, der republiken blifvit proklamerad, proponerades nu af prefekten en skål för den och dess president. Louis Bonaparte besvarade den med en toast för staden Paris. Utdelningar till de fattiga skedde hela dagen. Alla voro glada och belåtna. Det var en skön, republikansk blomsterfest. — Med nöje såg man republikens årsdag firas på ett värdigt och högtidligt sätt och man glömde för ögonblicket de politiska striderna för att endast påminna sig franska folkets sista hjeltebragd. Men redan följande dagen blefvo sinnena åter dystra vid åtankan på huru litet styrelsen motsvarar folkets önskningar. Posterna från Italien medförde underrättelser om huru Fransmännen framryckt ända till Rom, och der blifvit emottagne som fiender, emedan de icke kunde blifva bemötte på annat sätt af ett fritt folk, som sjelf vill sköta sina angelägenheter, utan fremmande inblandning, och huru Fransmännen blifvit slagne af Italienarne, då namnet Italien finner en broderlig återklang i hvarje Fransmans bröst. Nationalförsamlingen var tillsammans till kl. 2 på natten, och folket bivpuakerade tåligt utanför. Frågan var: vhafra ministrarne bedragit nationalförsamlingen, eller har general Oudinot handlat efter egen ingifvelse? Franska folkets ombud hafva väl beslutat att skydda Italien mot Österrikes våld, men aldrig att franska armåen skulle med våld och fiendtlighet intränga i ett fritt land, hvilket liksom Frankrike är en republik. Frågan gick till grunden, och ministrarne hafva lidit ett skamligt nederlag. Deras taburetter svigta förfirligt, och allmänheten hoppas och tror, att de icke länge kunna balansera på samma sitt. Resultatet blef, att nationalförsamlingen förehöll ministeren sitt ofog oeh tillsade den att förekomma, det franska armåen längre måtte afvika ifrån eller öfverskrida det syftemål, kammaren haft med dess expedition till Italien. I Nästa Söndag den 13:de är bestämd för valen, hvilka säkert komma att gå för sig lika fredligt och ordningsfullt, som de föregående redan gjort; att de utfalla i en republikansk anda är mer än troligt. Vidar.