Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 maj 1849, sida 1

fråga om något sådant, som man egentligen nu förstår med -kommunism, och socialismv, så skulle det hvarken förvåna oss, att motståndet är så häftigt, att författaren tror sig i striden böra begagna de gamla rostade vapen, som städse fannits att tillgå i privilegiernas rustkamrar; men nu är detta alldeles icke förhållandet. Allt hvad man vill, är, att ståndsrepresentationen måtte. upplösa sig, sedan erfarenheten under 40 år med hvarje dag allt tydligare visat, att de stånd eller klasser af nationen, som 1809 sjelfmyndigt förklarade sig i Rikets grundlagar vara Svenska folkets representantern, icke såsom sådana uttryckt folkets tänkesätt, behof och önskningar, utan, dels genom sitt tillkomstsätt, sin sammansättning och sina förhandlingsformer, dels genom sin söndrande anda, till den grad invecklat och inveckla förhållandena mellan de styrande och de styrda, att ingendera parten rätt vet hvad den andra vill och begge aldrig kunna förena sig hvarken om målet eller medlen. Hvad man derutöfver än vill, är, att, genom ofvan antydda förändrade sätt, folkombuden måtta kunna sannt uttrycka den allmänna rösten. Här är således icke fråga om att betaga någon klass eller någon individ, hvad han i öfrigt inom samhället innehar eller äger; utan allenast att efter en, oaktadt Aftonpost-författarens alla krumbugter, obestridlig rätts-princip, låta alla de medborgare, hvilka såsom sjelfägande och sjelfmyndige män bära samhällets bördor och tilllika uppehålla såväl de allmänna inrättningarne i staten, som familj-banden och de icke sig sjelfe försörjande individerna, deltaga i val till ombud vid riksmötena. Man begär, å de nuvarande ståndsmedlemmarnes sida, ingen uppoffring, som egentligen kan röra deras egendom, deras personliga välfärd, deras medborgerliga anseende. Man fordrar blott att de, ifrån att utan folkets uppdrag utöfva en valrätt i stånd och klasser eller en sjelfskrifven representationsrätt, som i sig sjelf alltid varit och är ett maktmissbruk, allenast skola på grund af folkets uppdrag utöfva representantkallet, och således under åtnjutande af den samma allmänna rätt, som enhvar annan man för sig i staten äger, handla och verka för sitt, de sinas och hela samhällets rätt och bästa. Är väl deus att jemföra med kommunismens eller socialismens anspråk och öfverdrifter? Och visar, ej förf:s bemödande för förblandandet af begreppen härom, att han hunnit långt i den politiska jesuitismens maner, sedan han inträdt i dess tjenst. Ännu ett bevis härpå är, att han med en skenbar ifver fäster sig vid ett eller annat ord, en eller annan fras, som måhända mer eller mindre obetänkt eller öfverdrifvet blifvit använd af dem, som i tidningarne sökt visa bristerna i det kongl. förslaget. Så till exempel begagnar han sig af den i Norrlandsposten begagnade termen ode rättslösa, för att insinuera, att man genom detta ord vill bedraga och -hos den mindre bevandrade och klyftige, väcka tankar och känslor, som icke äga någon motsvarighet i verkligheten; samt vill inbilla denne, att hans samhällsställning innefattar någonting orättvist, hiskligt, odrågligt. Det är likväl ej antagligt, att författaren icke skulle inse, att artikeln i Norrlandsposten skjuter långt öfver det egentliga målet med nu ifrågavarande representationsförändring i vårt land; och att således den artikeln ej kan eller bör antagas, såsom uttryck af den stora allmänhet, hvilken med sans och allvar sträfvar för reformens ernående. Men sådant hindrar honom icke, att fylla spalt efter spalt med utgjutelser öfver sam-— hällsupplösande läror, som likväl ingenstädes, icke en gång, om man noga betraktar saken, i Norrlandspostens artikel igenfinnas. Men vill då aftonpostförfattaren verkligen på allvar påstå, att ej delaktighet i folkombudens val är en medborgerlig rätt; och att således, då uteslutandet derifrån ej inskränker sig till dem, som icke uppfylla hvad man kan kalla medborgliga pligter, en kränkning uppstått af denna rätt, eller med andra ord en rättslöshet? Vi finna I åtminstone det vara helt naturligt, att så måste sanna förbållandet vara; och fastäåu vi ganska U väl fatta skillnaden mellan hvad man kallar I