Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 maj 1849, sida 1

ud ihågkomma, att ,om Herran icke bygger huset, så arbeta de fafängt, som derpå byugoa. Jag kommer nu till den andra afdelningen af mitt föredrag, till det ord, hvars inbegrepp, näst Gud, bör vara oss kärast, dyrbarast och heligast, nemligen: EN. Fäderneslandet. O, en kärlek finns, som ej betingar af sin älskling någon lön förut, som bevarar sina hvita vingar utan fläck från början och till slut. Glömsk af sig och sina egna öden intet offer fordrar han igen; emot faran ler han; emot döden! ja! han öfvervinner den., Det är kärleken till fosterbygden, djup, som hafvet, som naturen stor, fast och stark som Catos tro på dygden, oskuldsfull som barnets på sin mor; midt i stormen lugn, som källans spegel, utan smink och utan prydnad skön, utan band och gräns sin egen regel, sjelf sin egen ära och sin lön., Denna känsla, fri från all förvandling, löses ej i tomma suckar opp.. lefver endast genom verk och handling, tigger ej, men skapar sjelf sitt hopp; ef sin bragd, sin makt hon aldrig skryter; hennes stolthet är det helas väl och med ljuft föreningsband hon knyter oupplösligt själ vid själ., Icke en till en, men millioner samlar hon i broderligt förbund: bojor krossar hon och skyddar throner, bygger tempel på en bergfast grund. Lik en himmelsk eld, kring jorden buren, allt hon värmer, intet hon förtär; hvad som solen är för all naturen, hon för menskligheten är., Fädernesland! Hvilken sann patriot känner icke sitt hjerta klappa starkare, sitt blod löpa hastigare, sitt bröst vidgas vid tanken på detta betydelsefulla ord, som för honom innefattar det käraste, han har här på jorden! Man talar om att ulefva för en idev, och hvilken sådan är väl då skönare att lefva, att sträfva, att verka för, än fäderneslandet? Också är kärleken till detsamma hos nästan alla förnuftiga varelser så djupt inplantad, att den i varaktighet och styrka öfverträffar hvarje annan känsla, äfven om den en längre tid bortåt synes vara utslocknad, ja förkolnad. Främmande för all grof sinnlighet, all egennpyttig beräkning, är fosterlands-kärleken en af menniskans ädlaste drifter, den, som, hvad jordiska föremål beträffar, mest uppenbarar det gudomliga i hennes väsende. O, huru skönt att dö för fäderneslandet ! sjöng redan för årtusenden seI dan den gamle grekiske skaldekonungen Homerus, och huru många millioner hafva icke sedan den tiden med sitt blod bekräftat sanningen af denna nerne, då de, blott tre hundrade till antalet, vid Thermopyle uppehöllo hela den oräkneliga persiska hären; det var den, som gaf Romaren Horatius Cocles mod och styrka att ensam uppehålla hela Porsennas krigshär, tills den bakom honom varande bron blifvit upprifven, och fienden dymedelst hindrad i sitt framträngande. Kärleken till fäderneslandet bjöd Marcus Curtius att störta sig i den pestutångande häla, som öppnats på en af Roms allmäåänna platser; kärleken till fäderneslandet stötte de österrikiska lansarne i Arnold Winkelrieds bröst, spände Wilhelm Tells båge, gjorde bergsmannen Engelbrecht Engelbrechtsson till Sveriges skyddsengel, och slog dess fiender vid Bråvalla, Narva och Sikajocki — hundrade andra exempel att förtiga. Det är kärleken till fäderneslandet, som just nu i denna stund uppehåller våra bröders, Danskarnes, mod; det är den, som fördubblar juderas krafter; det är den, som gör att de uppsofra allt, blod, lif, egendom, i den rättmätiga iden mot en öfverlägsen. trolös. friheten ovärI RE åsigt! Kärleken till fäderneslandet eldade Sparta