äfven att göra fäderneslandet kärt och dyrbart för hvar och en af dess söner! Hvilar ej vära förfäders aska i dess jord; har det ej varit vittne till våra första bekymmerfria dagar; hafva vi ej, i allmänhet taget, der först lärt känna kärlekens fröjder; är ej dess lycka, dess anseende, dess ära vår egen; var det ej på dess innebyggares språk som vi först uttalade vår glädje, vår sorg — med ett ord: våra känslor? För att nu endast tala om Sverige, huru mången svensk har ej setat i söderns orangelunder och drömt om — sin Nords furuoch granskogar; öfver huru mången landsmans hufvud har ej Italien hvälft sin rena, blå himmel under det att hans tankar dväljts bland norrskenen i den nordiska vinterqvällen; huru månget svenskt hjerta har ej, på Ischias, på Isola bellas, på Cyperns leende, välluktdoftande stränder, klappat vid tanken på hans hemlands björkbevuxna holmar, på forsarnes brus och hamrarnes slag i hans hems fjerran liggande bergsbygd! Jag har kallat kärleken till fäderneslandet en slags magnetisk kraft, och någon mera träffande liknelse misströstar jag om att kunna finna. Eller hvad namn skola vi väl gifva den känsla, som, på en främmande jord, midt under njutningen af nöjen af alla slag, oemotståndligt erinrar oss om och drager oss till hemmet, kommer oss att glömma det närvarande, för att flytta oss tillbaka i det förflutna, och tillsluter vårt kroppsliga öga för de omgifvande härliga föremålen, för att låta det andliga, själens, dröja vid fjerran afligsna, välkända bilder? Icke kan den ega sin grund i blotta saknaden af omgifningar, vid hvilka man vant sig; icke heller kan den gerna antagas vara ett alster af nyck, af menniskans vanliga oförnöjsamhet. Djupare måste utan tvifvel orsaken till densamma vara förborgad, liksom den magnetiska kraften vid polen, och det är äfven derföre jag valt denna naturbild. Den har med denna sednare äfven den likhet, att den, under vissa förhållanden, kan åstadkomma missvisning; men helt och hållet vilse kan den dock lika litet leda den sanne fosterlandsvännen, som magnetnålens aberration kan föra den erfarne, aktpågifne seglaren vilse från det mål, han föresatt sig att uppnå. — Fäderneslandet framför allt är den sanne fosterlandsvännens valspråk, och med det till rättesnöre för sina handlingar kan han väl stundom misstaga sig om medlen, men aldrig bör han helt och hållet förfela sitt syftemål: det allmänna bästa. Jag tror mig icke bättre kunna sluta detta korta föredrag än med uppläsande af den alltför tidigt hädangångne skalden Assar Lindeblads härliga poem Fosterjorden. Bor du förgäten i din låga hydda, den stormen skakar i en höstlig qväll, och ser din morgons gyllne drömmar flydda, och mörka bilder fylla nattens tjäll; säg, hvarför älskar du likväl den dalen, der tyst du brottades med nöden och med qvalen?Och kämpar du för menskoväl och träder med ljusets fackla djerft i lifvet fram, men hånets tunga blott din idrott qväder, och striden höljer dig uti sitt dam; hvi längtar du likväl att lugnt omsider få slumra i den jord, som burit dina strider? Och går du hän till söderns lagerlunder, med vår och sång och kärlek i ditt bröst och hänrycks der utaf en fornverlds under, af konstens stämmor och naturens röst; o, hvarför blickar du likväl så gerna från kolossåen upp till nordens milda stjerna ? Det glöder i hvart rent och ädelt sinne en mäktig känsla, vigd vid fädrens jord, och evig rosenfärg bär hemmets minne, det hemmet hete söder eller nord. Hur ringa än din arfvedel är vorden, en rikdom dock du ärft, och det är fosterjorden. Ack fosterjorden är dock ej, du broder, ett namn allena, är ej endast stoft. Hon är det varma bröstet af en moder, hon har af paradiset än ett doft, bon andas kärlek, religion och minne af allt det skönaste vi här i lifvet vinne. Ty ingen sol så gyllne strålar bringar, som den, som värmer fosterlandets barm, och intet språk som modersmålet klingar, och ingen hand är som en landsmans varm, —