Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1849, sida 1

Det sköna, det sanna och det goda äro ett. Man söndrar dem endast för reflexionen. Har man dem icke qvar i deras fulla helighet inför det inre sinnet äfven utan att man nedsätter dem till skamliga tjensteandar åt en vilsefarande verk lighet, som genom deras skimmer skulle erhålla ett lånadt, ett falskt, ett tilljuget värde? Behöfver man en annan poösi än sanningens för att ega tröst i lifvet? Illusionen eller sanningen — endera — skall utgöra menniskans lycka; båda kunna icke på en gång finnas. Den som känner sig olycklig derigenom att illusionerne försvunnit, borde erkänna för sig, att den falska föreställningen icke kunde medföra lycka med annat vilkor, än att den mätes med villfarelsens och lögnens måttstock. Det borde tvärtom kännas honom såsom en stigande lycka hvarje gång ett täckelse faller, vore det än aldrig så utpyntadt; men för att finna lyckan i dessa förhållanden måste man icke betrakta det jordiska från jordisk ståndpunkt. Red. har ansett sig ej böra vägra plats för ofvanstående i sin tidning, ehuru de af ins. gjorda anmärkningar äro af det slag, att det troligen varit bäst, om han aldrig för dem velat äska offentlighet. Vi förbehälle oss, att framdeles få ådagallägga rigtigheten af detta vårt omdöme. För ögonblicket måste vi inskränka oss till att underrätta ins. om, att han helt och hållet skeft och I följaktligen origtigt uppfattat tendensen af den artikel, mot hvilken han här ofvan dragit i härnad. TI c—k —