Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 april 1849, sida 1

HAg33kg3n3kn3n3n3n3333ng3333 —d—— hållanden naturvidrigt sätt, i en enda nyckfull skapelse framställa verkligheten, (undantagen) och den i förnuftet lefvande urbilden? Är det poösiens bestämmelse, då hafva vi orätt. Poösi är ju den högsta sanning i former; då är det väl icke underligt om den i lifvets alldagliga förhållanden utgör menniskans lycka i den mån man kan intör sitt inre sinne framkalla det skönas (som på samma gång är det sannas) urformer. Åter, för handlingen och för uppfattningen af lifvets konkreta yttringar måste menniskan känna sig lycklig i samma mån hon kan leda sin egen handling och hela verldslifvets utveckling till mer eller mindre lyckad efterbildning af dessa typer. Att deremot söka sällheten i att med osanning nedkalla dessa högre bilder, till att dermed skyla det orätta i lifvet, vore ju det säkraste sättet att sjelf komma in i de falska tröstegrundernas och det uppsåtliga sjelfbedrägeriets regioner — der den sanna poetiska synförmågan ovilkorligen måste gå förlorad.