Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1849, sida 1

I kontor, dels å utdelningsställena och d Or, Ce! HAA TERS sta, klokaste och mest fosterländske solkrepresentanter. Sådan är hans mening. De svenska embetsmännen äro, enligt författarens försäkran, helt annorlunda, än alla andra — de engelska, franska nordamerikanska, o. s. v. De äro, säger han, till största delen öberoende af Regeringen, hvilken blott kan utnämna efter förslag eller stadgade befordringsgrunder och kompetens, och regeringen afgör i de flesta fall tillsättningen endast såsom domare de sökande emellan: m. m. Ja, presterskapets organisation i Sverige finner han folklig:s, med undantag af ,de regala pastoraternar, och sjelfva biskopsembetena bortgifvas efter förslag:. Dessutom äro de särskilda embetsmannakorpsernas interessen här i landet så olika, att de, i författarens tanka, ej kunna bilda ett helt; ty källan till deras makt är icke en; de stå icke under en gemensam subordination; de behöfva ej ställa sig väl hos samma interessen och personer; aflöningarnes källor och aflöningssättet äro olika; och boställs-systemet, eget för Sverige,, påstår han tvinga den svenske embetsmannen till förbindelse med det egentliga folket och kännedom om dess tänkesätt och behof? . Dessutom, säger han, har man ju sett, att en mängd adelsmän förklara sig sjelfve mot sin sjelfskrifna representationsrätt, och att motståndet mot de byräåkratiska sträfvandena och centralisationen utgått hufvudsakligen från embetsmän. Författaren anser derföre, att desse skulle under samfällighets-systemet utgöra en förstärkning för folkinteresset, liksom de nu utgöra en minoritet inom sina egna klasser; och han finner häri ett nytt bevis på absurditeten af att i tabeller och med ziffror söka bestämma probabiliteten af interessenas inflytelse på valen. Han tror på menniskor! o. s. v. Sedan förf. sålunda sökt betaga Aftonpostens läsare all fruktan för embetsmännens intagande i den nya nationalrepresentationen, och hvilket, såsom vi redan antydt, knappast synes hafva erfordrat bevisning, öfvergår han till betraktelsen öfver sättet, huru embetsmännen böra ingå i densamma, hvarvid han åter naturligtvis framställer det bevekande skälet, att det är de fyra riksstånden, som skola afgöra derom, och att redan pluraliteten i två och nära nog i tre består af embetsmän. Denna slående betraktelse är den sourdine, som författaren med synnerlig förkärlek använder, för att mildra basen vid den allmänna kattmusiken för det nya representationsförslaget. Man kan ej nog beundra den sig så kallande liberale förf:s talang, att under alla dessa skenbart välgrundade betraktelser (och en mängd andra om inländska och utländska förhållanden, hvilka vi tryggt, såsom alldeles för saken öfverflödiga, ansett oss kunna förbigå) söka i opinionen stadfästa desamma betänkligheter mot en rättsenlig valprincip, mot ett allmännare och samfäldt valsätt, mot en enkel, icke enskilta, utan det allmänna interesset uttryckande representations-form, hvilka under hela den sista 15:äriga verksammare agitationen för representations-förändring ständigt och på mångfaldiga sätt utspridts af det konservativa partiet, för att åtminstone förhindra sträfvandets snara framgång, om man ock börjat misströsta om att kunna för all tid förekomma detsamma. Vi hafve i hans första artikel sett honom begagna sig af den vanligen använda termen vallmän valrätt, (ehuru dermed aldrig menats annat, än att de personer, som borde äga rösträtt vid val af elektorer eller af riksdagsmän, skulle välja gemensamt och utan afseende på stånd eller klasser), för att uppskrämma hela den nu representerade delen af folket, bondeståndet inberäknadt, med faran af att se sig öfverväldigade at sina egna tjenstehjon, soldater, båtsmän, m. fl. så att mången enfaldig man lätt kunde tro, att der första handlingen af den nya representationer skulle nödvändigt blifva, att höja dräng-och piglönerna. Nu åter se vi honom med mycken förnumstighet uträkna, (naturligtvis utan siffror oel tabeller) att som embetsmännen i de nu varande LL yy . 223J