telse gällande, än mängden af enskilte medborgare, att den i alla fall blifver stor nog, utar att gynna dem genom särskilta företräden i valformerna. Norriges exempel visar, att deras antal i representationen blifver ganska betydligt äfven vid sådana samfälda valsätt, som der brukas. Deras mängd är hos oss ojemförligt större och deraf torde man kunna sluta, att de äfver hos oss skulle, efter en allmännare och samfälc valrätts införande, komma att utgöra en betydlig del af representationen. Man bör alltid ihogkomma, att det dessutom icke endast är det numeriska antalet af embetsmän, hvilket uttrycker proportionen af deras personliga interessen till allminhetens. Med dem äro förenade talrika oct ofia ganska inflytelserika anhöriga, vänner och skyddlingar, som i deras försättande uti en inflytelserik ställning se sina egna fördelar förenade med deras. Man skådar dagligen, att detta, till följd af flere hos oss befintliga omständigheter är förhållandet med embetsmannaklassen mera än någon annan medborgareklass. Då vi sålunda trott oss böra bestrida det förmodade egentliga resultatet af förf:s långa försvar för det kongliga representations-förslagets byråkratiska tendens, kunna vi ej återhålla vår önskan, att han utan så stor vidlyftighet ville fortgå till besvarandet af den vigtiga fråga, han sjelf uppställt, nemligen: Hoar står reformfrågan?v