Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 april 1849, sida 1

— ———— —— Hvar står Reformfrågan? III. Författaren i Aftonposten, hvilken i sin andra artikel egnat 11 spalter åt det ännu blott lofvade svaret å denna fråga, har, efter allt, hvad vi kunna fatta af detta kolossala ordsvammel, velat dermed bevisa, att det deltagande i nationalrepresentationen, som det hvilande regerings-förslaget till ny Riksdagsordning tillerkänner embetsmännen, är nödvändigt, nyttigt och antagligt. Att följa honom i den långa deduktionen, är visserligen en lika besvärlig, som tråkig sak, då man ej lätt sattar, hvartill egentligen den skall tjena; ty oss veterligen hafva inga framställningar, som kunna förtjena afseende, blifvit gjorda, hvarken i riksstånd, utskott, reformsällskaper eller af petitionärer, om embetsmännens allmänna uteslutande från valrätt eller valbarhet; och om möjligen författaren funnit någon sådan gjord på annan väg, än i dess egen inbillning, så har densamma säkert varit af sådan beskaffenhet, att den icke behöft synnerligen bekymra byråkratiens modige kämpar. Imellertid hafva vi nu en gång åtagit oss att följa författaren i spåren, under hans försvar för det hvilande förslaget, och vi måste derföre egna behörig uppmärksamhet åt ofvannämnda i Aftonposten för den 10:nde, 11:te och 12:te April befintliga andra artikel, heldst den, likasom hvad vi anmärkt angående den första artikeln, innehåller åtskilliga ganska sanna uppgifter och reflexioner, hvilka lätt kunde förleda att tro på slutsatsernas rigtighet, om ej den skefva sammanbindningen af räsonnemangerna blottades. Författaren börjar med att genast införa Aftonpostens publik på ett af det konservativa partiet välbekant strids-omräde, der medelvägsmännens lösen är: att det ej är nog med hvad som är rätt, d. v. s., hvad som bör görasv, utan hvad som kan göras?, Härigenom har han redan ingjutit en slags hemlig bäfvan i sinnena. Det skall nemligen icke gå an att fordra rättvisa, vid den stora reformens genomförande! — Har man vil medgifvit detta, så blir det nog sedan lättare att pruta med begreppen om möjligheten att komma till en allmännare och samfäld valrätt, hvilket, såsom man vet, är tidens och folkens stora fråga. Författaren har onekligen godt spel, då han, i afseende på hvad som kan göras, får draga parti af vår ståndsrepresentations så kallade rätt att sjelf afgöra, huruvida den vill återlemna sitt af egen maktfullkomlighet tillvällade uppdrag att vara Svenska folkets representanter, och dermed till yttersta domens tid fortfara. Han skildrar, icke utan en viss fintlighet, genom åtskilliga mer och mindre rigtiga uppgifter om förhållandena, de tre ståndens embetsmanna-fysionomier, och tyckes efter sitt politiska Lavater-system vilja medelst porträtterna visa, att de der ysvenska embetsmännen måste vara de ärligaste, beskedligaste och frommaste folkrepresentanter i hela verlden. De äro blott tyranner, så länge de äro slutna i standv. Inblandade i nationalrepresentationen, under en annan form, blifva de, gud bevars, äfven om de der hade en ännu större öfvervigt, än genom ständsrepresentationen, de bä