Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1849, sida 1

Article Image
ee 1 Tiapunkten derföre var imellertid icke gynnanI —— F SOS ER ika fri och berättigad, som den privilegierade aleln, och denne åter drages, i följd af andens och bildningens ömsesidiga vexelverkan, ned till melelklassen. Detta insåg Metternich äfven slutligen och, öfvergifvande den gamla absolutistiska principen, bemödade han sig om, att, genom stora privilegier, skarpt skilja medelklassen från allmogen och så godt som uteslutande gifva nämnde klass medlen till bildning i händerna. Men det nittonde århundradets privilegier stodo i strid med dess starka, reformerande anda, och sjelfva adeln ställde sig i spetsen för absolutismens motståndare, uti den österrikiska monarkien i en långt högre grad, än i något annat europeiskt land. Blott den tyska adeln förblef hofvet trogen. I Ungern, i de flesta slaviska linder och i Lombardiet var det adeln, som starkast hade rönt inflytandet af nationalitets-ideen och allraförst öfvergaf det slippriga parti, som till det yttersta ville bibehålla statsenheten och absolutismen. Både i Lombardiet och hela Italien är det sålunda nationalitets-ideen, som väckt kärleken till friheten. I nationalenhetens interesse hafva Romarne förjagat påfven; i dess interesse måste Carl Albert afsitta Gioberti, och i dess interesse hafva Lombardiets ädlingar stiftat den sammansvärjning, som Metternich, icke med de yttersta ansträngningar förmådde omintetgöra. Redan år 1830 funnos spår till denna sammansvärjning, hvarom Silvio Pellicos berömda arbete ,mio prigioni ger flera betydelsefulla: vinkar. Den bildade lombardiska adeln eldade folket genom skrifter i nationell anda och underlät säkerligen icke eller att genom löften om politisk frihet, när den nationella var ernådd, skafla sina ord inträde i folkets sinnen. Sålunda utbredde sig så småningom förbittringen öfver förtrycket bland alla klasser, tills den år 1847 utbröt i ett öppet uppror. de. Väl var gäsningen i Europa stark, men icke ännu mogen till ett utbrott, och Lombarderne fingo äfven genom en ökad stränghet från Österrikes sida dyrt umgöälla sin frihetskärlek. Den i början af år 1848 i Frankrike utbrutna revolutionen tycktes i Lombardiet icke utöfva något inflytande; men frampå sommaren samma år ryckte Carl Albert i spetsen för en här in i detta land; Italiens söner samlade sig i stort antal under hans fanor, och Milano föll i hans händer. Hans lyckas tid var dock endast kort: Radetzky återkom med förnyad styrka och vann vid Custozzia en afgörande seger öfver konungens af Sardinien genom sjukdomar, afund och förräderi försvagade här. Carl Albert drog sig i största hast tillbaka öfver Ticino och lemnade Lombardiet åt sitt öde. Under detta krig hade Venedigs guvernör, af skonsamhet för de härliga konstverk, som denna stad innesluter, genom en kapitulation öfverlemnat den åt dess borgare, hvilka ända till innevarande stund hafva varit alltför kloka att gå in på Österrikes fordringar att återerhålla densamma. Nu är sålunda ånyo hela Lombardiet i Österrikes våld. Blott staden Venedig, otillgänglig från landssidan och derföre ointaglig för Österrikarne, som nästan icke hafva någon flotta, bevarar den oafhängighet, som den instundande sommarens strider skola afgöra, huruvida Lombardiet denna gången kommer att erhålla. Vi hafva sett, att norra och mellersta Italien äro enige om att uppbjuda alla krafter till Lombardiets befriande. Vi kunna äfven vara fullt förvissade om, att den nuvarande österrikiska ministeren, som för att bibehålla statsenheten har suppoffrat absolutismen och till norr och öster sändt stora härar för att kufva hvarje nationalseparatistiskt försök, skall göra allt, för att kunna besegra Italienarne. Så, som den nu är omgifven med bajonetter, finnes intet Hopp om, att den kan blifva störtad förr, än Italiens öde är afgjordt. och den kommer säkert att uppbjuda alla till dess disposition stående krafter, för att uppfylla sin hotelse, att i Rom eller i Turin föreskrifva fredsvilkoren. — I hvilket förbållande vilja de utländska makterna ställa sig till detta för Europa så ytterst vigtiga spörsmål? — Se der er

19 april 1849, sida 1

Thumbnail