Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1849, sida 1

Metternichs politik har, i likhet med alla andra absolutisters, slutat i en praktisk motsägelse, i det den var grundad på menniskornas egoism. Den absolutistiske monarken omgifver sin thron med individer ur de mest utmärkta slägter, på hvilkas trohet och tillgifvenhet han tror sig kunna bygga. Han begåfvar dem med rika förläningar, hvilka de skulle mista i samma ögonblick, som de icke underordnade sin egen vilja den, som han hyste; han hugnar dem med höga och indrägtiga embeten, i hvilkas utöfvande hvar och en af dem känner sig som en konung, hvilken darrar på sin thron och vedergäller det derigenom, att han kommer sina underlydande att darra vid minsta afvikelse från den absolutistiska vördnaden. Så till vida är då absolutismens syftemäl ernädt. Sålunda hafva Philip II, Richelieu, Mazarin, Ludvig XIV och XV herrskat; så herrskar än i dag Rysslands ezar, Nikolaus. Men just genom dessa förläningar ger monarken sina förnämste män medel i händerna till upplysning; just genom denna makt sätter han dem i behof atttillegna sig densamma. Härigenom straffar den falska principer sig sjelf och måste mot sin vilja handla i en högre idses interesse. Den sannt upplyste embetsmannen och länsherren anser det för en större makt att herrska öfver menniskor, än öfve slafvar, och upplysningen utbreder sig så småningom till medelklassen, som länge suckat oci längtat efter detta mystiska medel till välbefinnande. Detta är skillnaden mellan medeltiden oc den så kallade nyare tiden, som nu med stor steg närmar sig sin kulminationspunkt. Den upp lysta medelklassen känner sig i psykiskt afseend