Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1849, sida 1

drarne tänka: I AAAAgn A RA pen förträffliga undervisningsmethod, saknar all kännedom antingen af denna undervisningsmethods innersta väsende, eller ock af undervisning öfver hufvud. Det var en god tanke af dess uppfinnare, att äfven för de lärda skolorna tillämpa folkskolans vexel-undervisningsmethod. Men att i ifren för denna methods tillämning gå så långt, att man frånkänner vår gamla undervisningsmethod allt värde och helt och hållet kastar honom öfver bord, samt yrkar, att den nya undervisningsmethoden just i det skick, hvari den förekommer i nya elementarskolan, skall obetingadt införas vid hela svenska elementarläroverket — det är att gå för långt. Så långt skulle man också icke kunna gå, om man ej hyste det falska föreställningssätt, att vskolans hufvuduppgift är undervisnings och att föräldrahuset är fromhetens och dygdens enda igymnasium; så långt skulle man icke kunna gå, om man ej, äfven under alla medgifvanden, att vskolan bör vara en uppfostringsanstalt, dock i grunden hölle henne, betraktad som blott undervisningsanstalt, för kyrkans och samhällets fastaste stöd. Och detta tvertemot all erfarenhet, som visat och dagligen visar, att bildningen, betraktad blott och bart som undervisning, i stället för att leda menniskorna till Gud och det goda, oupphörligen i sjelfva verket leder derifrån. ) Låge den mycket omskrifna läroverksreformen endast och allenast i en förbättrad undervisningsmethod, skulle ingen vara, villigare, än vi, att medgifva nya elementarskolans läroform rättigheten att läggas på hela svenska elementarläroverket, ja, äfven till en del på akademierna. Men så länge vi tro, att här i djupet är fråga om tillfredsställande af ett högre behof, än undervisningsmethodens förbättring, kunne vi icke medgifva åt elementarskole-methoden denna allmänna rätt. Det är en sanning, att inom elementar-skollärarne sjelfve reformropen utgått hufvudsakligast från behofvet af reform i undervisningssättet; men efter hvad vi förut visat (se förra art. N:o 80) utgöres skolan lika litet af skollärarne, som kyrkan af presterskapet. Här måste således afses äfven den andra parten, på detta ställe föräldrarne, samt hela svenska folket; och inom deras klass, som väl måste medgifvas vara vida större än skollärarnes, tro vi, att ropen på läroverksreform utgått från en djupare grund, nemligen från behofvet att få skoluppfostran, och icke blott skolundervisningen förbättrad. Ty folket och förälhvarifrån få vi våra embetsmän? Från skolorna. Hvarest bildas våra barn för sin eviga bestämmelse (och att evigheten är alla menniskors yttersta mål, lära väl icke heller skollärarne kunna neka?) I skolorna. Hvar ingjutas de åsigter af verlden, af menniskan och Gud, som sedermera skola följa och leda genom hela lifvet? I skolorna. Derför är ju nödigt, att dessa skolor och barnens handledning i skolorna så ordnas, att de icke motverka, utan tvertom medverka till vinnande af detta höga mållIfrån sådana grundsatser tro vi, att läroverksreformen utgått hos folket, hos föräldrarne och alla sanna fosterlandsvänner; ehuru det gerna må medgifvas, att detta skett medvetslöst hos många. Ty vore blott undervisningssättets förbättring i denna reformfråga hufvudsaken, så skulle ju både föräldrar och fosterlandsvänner vara bra tanklösa, om de icke insåge och begrepe, att, hvad undervisningen beträffar, våra embetsmän och bildade klasser i allmänhet äro ganska tillräckligt underbygda, för att försvara sina platser i det allmänna lifvet. Men hvad som brister dem, är just sinnelagets och viljans bildninge, eller just det, som icke skulle vara skolans hufvuduppgift. Man kan således vara viss uppå, att föräldrarne och folket i Sverige fattat skolreformen från en långt djupare synpunkt, än någonsin skollärarne sjelfva, och då Rikets sist församlade ständer anslogo 90,000 rdr bko till läroverkens upphjelpande, var det ic) Denna erfarenhetssanning har Baco och J. J. Rousseau redligast erkänt samt tydligast och klarast uttalat redan för decennier sedan.