Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 april 1849, sida 1

Orgryte Kyrkd: Ekberg. UG——— Nägra ord om rätta betydelsen af året 1848. i HH. Vi komma nu till de gynnande omdömena om tret 1848 och till dem, som i detta års tilldragelser finna en god mening. Innan vi emellerid öfvergå till dessa måste vi yttra några ord, rörande en öfver nyssbemälte år fälld dom, en dom, som hvarken utfaller gynnande eller missgynnande. Vi nämna den dock synnerligast af det skäl, att den icke må förvexlas med andra, närbeslägtade, ehuru i sjelfva verket olika domar. Det gifves nemligen en klagan, en suck öfver tiden i allmänhet, utan att likväl den klavande eller suckande är obarmhertig nog att helt och hållet fördöma tiden, dess sträfvanden och de rörelser, som föregå i densamma. Ifrågavarande stilla betraktare fann ej heller någon ond mening i det sistförflutna året, och ehuru han från sin ståndpunkt icke kunde billiga dess mångfaldiga öfverdrifter och afvikelser från den rätta stråten, återfann han dock med stilla glädje många af sina älsklingstankar inväfda i tidens stora, politiska draperi. Något hvar torde inse, att här är fråga om betraktandet af tiden och dess tilldragelser från en kristlig ståndpunkt. Från detta håll hör man esomoftast läggas tiden till last, att den icke har ringaste sinne för, icke minsta behof af religionen, och att den alltså är en gudsförgäten tid. Härvid är dock att märka, att detta knot, denna beskyllning icke kommer från den sanne religionsvännen, som af egen erfarenhet vet hvad det är att förbida Herran och som fördenskull på sitt eget sätt betraktar tiden och dess företeelser. Knotet och beskyllningarne begagnas helt och hållet jesuitiskt i reaktionens politiska syftemål. Så t. ex. är det en af dess stående floskler, att det är den profana tidens tendens att vilja genomskåda alla, äfven de heligaste, mysterier, endast och allenast derföre, att man vill afskaffa åtskilliga tomma och innehållsösa ceremonier, bland andra smörjelse och kröning. Den sannt religiöse betraktaren finner deremot, att i samma mån som de tomma ceremonierna afslöjas, i samma mån tilltager äfven vördnaden för de verkliga och höga mysterierna. Sälunda invändes äfven, i religionens namn, af vissa reaktionärer, som (märk väl!) sjelfve hafva makten i händerna, att nu för tiden alla vilja vara herrar, alla vilja hafva makten. I vår oförgripliga tanka är dock tiden långt mera kristligt sinnad, än dessa högmögende herrar synas vilja antaga. Det är just nutiden, som uppfunnit den mest radikala kur för äregirigheten. Ser man nemligen litet djupare in i saken, så sinner man, att det nu för tiden icke är så mycket fråga om, hvem som skall vara herre och herrska, som att alla — tillochmed de, som stå på samhällets höjderv, skola vara hvarandras och hvar och en det stora helas tjenare, samt att den, som står på samfundets högsta spets, skall erkänna sig vara allas tjenare. Grundtanken, hufvudidsen för denna tidens sträfvan är, såsom hvar och en finner, fullkomligt kristlig. Genom förverkligandet af densamma kunde det långt ifrån icke blifva en skam, utan just en ära, för en konstitutionell regent att mera tjena sitt folk, n att herrska öfver detsamma. Det är blott enligt forntidens betraktelsesätt, som man anser den vara en skuggkonung, en automat, hvilken icke kan göra hvad honom lyster. Den sannt kristliga rösten ljuder som sagdt är, helt annorlunda och har bland an