aldrig erkännas som rätt. På föräldrarnes tan kar och önskningar i denna punkt mäste sälede skollagstiftarne gifva akt, långt mera än på lä rarnes stridiga eller öfverensstämmande tycken . Hvilka djerfva fordringar, uppstå nu lärarn och ropa. Det är idel lättja och håglöshet ho föräldrarne att vilja kasta hela bördan på — för att sedan ostörda få sköta sina egna nöjer eller sysslor! En sådan grundsats, om den blefve proklamerad, skulle bryta sönder eller åtminstone förlama familjeuppfostran. Fädernehuset det bör) vara den rätta elementar-och borgareskolan, det bör ) vara fromhetens och dygdens gymnasium... Vid föräldrarnes själ äro barnen framförallt fästade, på deras ) samvete äro de lågda ... Om skolan gör sinnelagets och viljans bildning till hufvuduppgift och betrakta undervisningen såsom medel, så upphäfver hon sig öfver de för henne genom sakens natur ) nödvändigt satta gränser, sätter sig ett mål, som hon ej kan uppnå, och försummar det, som egentligen är hennes uppgift och mål — grundlig kunskap. ) Den här omtalade försummelse af föräldrarne står illa tillsammans med deras förut antydda fruktan att skicka sina barn till de offentliga läroverken. Man försummar icke det, som man så lifligt intresserar sig för, att man känner fruktan för dess vanvård. Antingen måste försummelsen eller fruktan vara diktade. Kanske hafva vi båda rätt, att, medan några föräldrar, nemligen de goda och rättsinniga, frukta att emottaga sina söner förderfvade till sinnelag och seder från läroverken, gifvas andra, hvilka alls icke fråga efter sina barns inre lif, utan hvälfva dess utvecklings skyldighet ifrån sig på skolan. Vare härmed huru som helst, (erfarenheten och föräldrarne sjelfva kunna bäst afgöra hvilketdera är fallet); så är åtminstone säkert att, om skolan underlåter att ställa uppfostran som mål för skolbildningen derföre, att vårdslösa föräldrar bättre böra vårda sina pligter, så blifva föräldrarne derigenom icke en bit bättre. De få ju då i skolans föredöme ett ytterligare stöd för sin vårdslöshet. En lä-— rare, som verkligen vill tjena sina lärjungar som verktyg för deras sanna, d. ä. deras moraliska och religiösa bildning, anser icke, trots medvetandet af egen ofallkomlighet och bristfullhet, det vara för mycket, utan tvärtom billigt begärdt, att esinnelaget och viljans bildning är skolans hufvuduppgifto. I stället glådes han, att i skollagen hafva det höga målet tydligt utsatt både för sin egen och sina lärjungars sträfvan och verksamhet. Det kan alarig vara någons mening, att skolan fullkomliht skall kunna uppfylla sitt höga mål att uppfostra; ty dertill är samiljen utan tvifvel det rätta verktyget. Men, emedan skolan är familjens vikarie under de långa tider, kom ungdomen är skild från hemmet; så måste skolans högsta uppgift vara densamma som faI niljens, nemligen uppfostran, oaktadt den i skoI an är ofullkomligare, än den som i hemmet kan meddelas. Ganska riktigt har reservanten i Åftonposten anmärkt, att man icke uppfostrar på issa dertill bestämda timmark; men högligen sedrager han sig, då han straxt derefter säger: ore också den föreslagna skolpastorn en ljusens ngel och vore samtlige lärarne aldrig så nitiske tt besöka barnen uti deras boningar och der mgås med dem så som ömma föräldrar med älI kade barn; det blefve i alla fall en illusion, om nan inbillade sig, att uti sådana skolor kunna taga sig ansvaret för barnens uppfostran t). Ty ppfostran kan ej verkställas på annat sätt, än genom mgänge, föredöme, samtal, och i allmänhet käreksfull och allvarlig behandling; och då förälrarne genom flera mils afstånd äro förhindrade tt göra allt detta, kan deraf icke uppstå annat, —— —— — n följande alternativ: antingen att barnen icke ifva uppfostrade, eller också att föräldrarnes karier, skollärarne, skola göra det. I erfarenheten tager sig reservantens åsigter, an afseende på deras theoretiska skefhet, ännu mre ut. De flesta barnen i våra skolor äro af dana föräldrar om UEY: I. om