Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 april 1849, sida 1

I kontor, dels a utdelningSStål1H1 MUD MM Tankarne om året 1848 äro, såsom vi allarelan här ofvan antydt, mycket delade. Några finna det helt och hållet meningslöst; andra deremot finna mening deri, ehuru denna är olika hos olika individer. Vi vilja, att börja med, sysselsätta osss med de förre. Dessa anse såväl 1848 års som alla tiders historia för en planlös, tanklös och meningslös lek eller sammanträffande af blinda krafterr — vare sig nu att de antaga, det dessa krafter sitta sig sjelfva i rörelse; att kaleidoskopet kringvrider sig af sig sjelft, eller kringvrides af en osynlig hand. I detta sistnämnda fall mäste de då antaga, att det hela styres af slumpen, i egenskap af en nyckfull ironiker, en rigtig Mephistopheles, som finner sitt nöje i att upphetsa undersåtare mot deras regeringar, medborgare mot medborgare, nationer mot nationer; som roar sig med att förvandla guldkronor till blyhattar och med att låta traktater, lagar, konsti-— tutioner, o. s. v. flyga som agnar för vinden — korteligen: en dämon, som finner sin högsta glädje i ett kaotiskt virrvarr, ett oförlikneligt sammansurium af klok dumhet och dum klokhet, under benämning af enthusiasm och diplomatik. Egentliga syftemålet med verlqshistorien blefve i så fall det: att skaffa bem. Herr Mephistopbeles, en nöjsam förströelse, en angenäm underhållning, eller — i händelse nämnde höge Herres tillvaro icke erkännes — att skaffa ironikerne ex professo något, hvarmed de kunde slå ihjäl tiden. Men att man, för att skaffa dessa herrar denna förlustelse, äfven, för att göra den fullkomlig, måste så till sägandes slå ibjäl hela verldshistorien, tyckes oss dock vara väl magstarkt och gränsa nåra nog till oförnuft. Dock — nämnde herrar kunna ju icke finna hvarken mening eller förnuft i tidens stora tilldragelser, och de böra väl således icke eller taga illa upp, att man äfven inbegriper dem under den grandiösa meningslösheten eller oförnuftet. Vi vilja nu öfvergå till dem, som finna någon mening i 1848 års tilldragelser. De låta sig indela i tvenne klasser, nemligen: 1) sådana, som finna en god, och 2) sådana, som finna en ond mening derutinnan. Begge utgå från den förutsättning, att en styrande hand leder tilldragelserna efter en viss, bestämd plan. Det är just denna plan, man söker komma underfand med. — Vi skola nu först sysselsätta oss med dem, som i år 1848 vilja se en ond mening, d. v. s. med dem, som öfver detta år afkunna ogunstiga domar. , Till denna klass höra då de, som i året 1848 sågo blott ett svårt Herrans väder bryta löst öfver Europa; som sågo vår Herre slunga sin vredes blixtrar mot den syndiga jorden och låta sin förtörnelses thordön rulla fram öfver afsällingarnes hufvuden. För deras blickar voro alla himlens ledsagande stjernor slocknade: det var kolmörkt, och blott vid blixtrarnes sken varseblef man omstörtade throner, uppresta sehavotter, blodbestänkta vapen och blänkande lönnmördardolkar. Frågar man nu, hvad som hade vållat denna Försynens stora vrede, så erfar man, att det är ,de rå massornas, hvilka, liksom fordom Titanerne mot Olympens gudar, satt sig upp mot Herrans smorde, mot furstarne med Guds Nåde; att det är ,proletärerne, som vilja plundra de rike och i smutsen nedtrampa kulturens härligaste verk; att det är den rå pöbeln, som vill omstörta alla, både gudomliga och menskliga lagar. Men om så vore förhållandet, så hade ju verkligen med år 1848 något splitternytt tillkommit; ty genom hela den föregående tiden framstår Gud i synnerhet som de ringes beskyddare och de fattiges tillslygt; lasterna trifdes i allmänhet båst hos de rike; de af lyckan och verlden gynnade glömde lättast vår Herre, som merändels plägade finna sina fromme bekännare bland de öfvergifne de af verlden föraktade. Nu deremot skulle alltsåesde bildadev, de förmögne hafva blifvit vå Herres skötebarn, då deremot de utarmade, de fattige, de nödlidande skulle vara ett föremål fö hans vrede, emedan de vågat uppresa sig mo — . s ALAEAAL AH U. 1), Q.. vf