De rättslöse. (Forts. o. slut fr. N:o 77.) I öfrigt! Hvilka vådor för samhällenas bestån och förkofran har då väl den mera utsträckt valrätten medfört i andra länder, t. ex. i Norri ge, detta ständiga mål för våra svenska aristo kraters fasa och förbannelse, eller i Frankrike der hvarje borgerligt myndig man är valberätti. gad, eller nu sednast i Preussen, der valrätter eger nära nog samma utsträckning —; eller månne icke en jemförelse af förhållanderna i Sverige och Norrige efter 1814 ådagalägga just motsatsen, eller hvem kan väl med ringaste sken a sanning tillvita den nu varande franska nationalförsamlingen samhällsupplösning och bristande moderation, eller äflas då icke till och med vår regerings egen officiella tidning att ådagalägga rhögerns, det vill säga det conservativa partiets öfvervigt, inom den Preussiska representationen? — Läsaren skall svara: allt detta må vara, men brochyrförfattaren rubricerar ju i alla fall yrkandet om en allmännare valrätt såsom fakunnighet och egoism?r — Ja, deruti har läsaren rätt, men hyad, bevisar väl detta annat än att författaren tänkt, likasom den store mästaren Lojola: vatt ändamålet helgar medlen?Men så mycket om frågans, att vi så må säga, materiella del. Den har jemväl en rent christlig sida; och ehuru vi nog veta, att mängden af den stora verldens koryfser hylla den åsigt, som en viss afliden statsman en gång yttrade: att religionen vore stiftad endast för att dermed styra packet, skola vi, som icke kunna lösgöra oss från den, man må gerna kalla den enfaldiga, tron, att sedlighet och rättvisa äro samhällets rätta grundvalar, i allt fall kasta en blick på frågan, äfven från denna synpunkt. Såsom vi uppfattat evangelii sedelära kunna vi nemligen icke medgifva den ena menniskan några företräden framför den andra inom den moraliska rättens område, och så mycket derföre de maktegande än må ropa, vatt Jemlikheten är en dröm, emot hvilken naturen protesterar, tro vi dock och skola evigt tro på denna jemlikhet, som försynen helgade, då den lät alla menniskor födas lika, samt äfven bevarade dem sådane, oaktadt allt det våld samhällena utöfvat, för att tillintetgöra denna likhet, utom hvilken Guds rättfärdighet likväl skulle varit en lögn. Våra motståndare skola härvid fåfängt söka att förblanda begreppen likhet och identitet. Ty ehuru menniskorna sinsemellan icke äro någonting mindre än identiska, samt deras förmögenheter, krafter och böjelser derföre äfven omvexla i oändlighet, så månne icke detta slag af olikheter snarare helgar än upphäfver anspråket på jemlikhet i moraliska rättigheter? eller hvem vill väl påstå, att, fast den ena menniskan besitter större förmåga, snille eller styrka än den andra, hon äfven har rättighet att begagna dessa naturens gåfvor att dermed beherrska sin mindre lyckligt lottade broder? Åtminstone kunna vi icke antaga annat, än att sådana företräden snarare ålägga större pligter, än de medgifva ökade rättigheter, och vi beklage upprigtigt dem, som hysa en motsatt åsigt och derigenom ställa menniskorne i jembredd med djuren, der den starkare begagnar sin öfverlägsenhet att uppäta den svagare; en doctrin, som auktoriserar hvarje brott och hvarje tyranni. Men, skola de Bildade och Förmögne invända: skola då vi, (man får icke glömma, att dessa herrar alltid tala i eget namn) som hafva vegendom, kunskaper och snille, icke ega större rättigheter, än arbetaren, som plöjer vår jord voch bygger våra pälatser, eller vill man då, att en skomakare, som icke begriper hvarken politik eller filosofi, eller denne man, som lefver af det arbete vi lemna honom, skola vara våra plikar? Nej! skola herrarne tillägga, så är icke försynens vilja. Den har ju sjelf sanctioierat olikheten emellan desse stackare och oss, som blefvo födde till rikedom och lycka, och då derföre samhället förbehåller oss alla de fördelar, det har att erbjuda, verkställer det ju endast försynens beslut. Att icke vilja inse detta, bevisar endast fåkunnighet och egoism.En, som man ser, rätt vacker logik. Men nånne, när, uti hänförelsen af edert högmod, J ålunda talen edert hjertas språk, J likvist icke edragen eder alltför ofta? Ty huru veten vil å J, om icke denne skomakare, fast han ej förtår edra fraser, möjligtvis kan besitta ett vida undare omdöme, än någon bland eder. och huru ta — — mm L . OK KV