Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1849, sida 1

28 rätt, än för alla dem, som genom eget yrke eller 5, 0— år re HH KOIILOI, MTID oe langs organer i riksstånden och inom pressen, åter framkomma med anspelningarne på den vallmänna valrättens faror och fasor. Hvarje ärlig man i Sverige vet dock rätt väl, att ingen begärt en sådan ytterlig utsträckning af valprincipen, så att hela massan af tjenstehjon i andras bröd, soldater, båtsmån och deras vederlikar, m. fl., hvilka genom sin ställning i samhället alldeles icke kunna anses oberoende af andras vilja och befallningar, skulle få den afgörande inflytelse på valen, att de genom sitt öfvervägande antal bestämde desamma. Tvärtom, har här aldrig ännu yrkats, hvarken af reformsällskaper eller af enskilte, som kunna anses berättigade till förtroende, någon utsträcktare valoderoende arbete försörja sig och skatta till staten. Endast i sådana tidningar, som Biet, Morgonen, Tiden och några få med dem i frändskap varande landsortstidningar, samt nu i deras frände Aftonposteno, har man, för att förvränga resormens mäl och skrämma sina egna politiska trosförvandter, uppställt denna y3tterlighet, såsom definition på den s. k. allmännav valrätten, och begagnat sig af denna benämnings oegentlighet. Då nu detta icke försmås af Aftonpostens författare, synes ensamt detta vara nog, för att visa, hvilken andas barn de i verkligheten äro. All den bevisning, artikelförfattaren vill genom detta hocus pocus åstadkomma för förträffligheten af regeringens förslag, strandar emellertid emot allmänhetens sunda förnuft — ty han må nu prata så mycket ban behagar, om bondeståndets aristokratiska natur, och för detta stånd förespegla vådorna af en samfäld och mera utsträckt valrätt, under det han framkastar de stora fördelar, som en del af adeln, presterskapet, de stora godsegarne och stora industri-idkarne skulle hemta af densamma, så tror ingen derpå mera, än man vill och bör. Bondeståndet har sjelft, på ett det bäst öfvertygande sätt, vid sista riksdagen visat, att det erkänner personlighetsoch medborgerlighets-Principen såsom grund för valrätten. så vidt som dessa principer gemensamt tillförsäkra samhället om de väljandes sjelfständighet och deltagande i statsbördorna. Hvad de andra stånden angår, så lärer ingen missunna dem att personligen få utöfva all den inflytelse på valen, som efter en samfälld och rättvist utsträckt valrätt kan dem, liksom alla andra nu orepresenterade samhällsklassers medlemmar, tillkomma. Då förf. således påtagligen öfverdrifvit sina påståenden å alla dessa sidor, så skulle han likväl möjligen dermed gjort reformsaken en tjenst; ty han har råkat, att just för dem, för hvilkas räkning han tyckes skrifva, röja, att de icke hafva något af reformen att befara; och vi önske i det afseendet all god framsom 184 184 refo verl skul förs red: fär nas fyr: för vri tyg pu uta int gång åt hans framställning. Vi befare likväl, att den icke kommer att verka allt det goda, vi önskat, emedan han skurit till så bastant, att de sjelfve jcke mäkta smälta det. Hvad angår förf:s. bistra beskyllning mot dem, som vilja hafva reformen i representationen utförd i en mera demokratisk anda, än det hvilande förslaget innebär, att de icke hoppas genomdrifva den på annan väg än revolutionensv, så kunde man med skäl slunga den tillbaka på honom sjelf och dem, som vilja genomföra det nämnda förslaget. Han har nemligen sjelf visat, att adel och prester skulle vara mera belåtna med den ytterligt utsträckta valrätt, som (ehuru sannt) han påstår ede s. k. radikala förslagen åsyftat. Icke lära då de vika ur sin nuvarande privilegierade ställning, för att ingå på regeringens förslag, hvilket förf. ju vill inbilla oss, icke är til deras, utan, (gud bevars) till folkets fördel? Likaså har han sjelf sökt att uppskrämma bonde: ståndet med den försäkran, att dess aristokratiska natur skulle få dödsknäppen af all samfäl och utsträckt valrätt: hvilket också möjligen kun de vara sannt, om samfäldheten skulle blifva de af regeringen föreslagna tredubbelhet, och utsträck ningen den af Regeringen föreslagna inskränk ning: men hvilket deremot är en ren dikt, o samfäldheten och utsträckningen blefve sådan: