Hvar står Resormfrågan? E. Aftonpostenför Måndagen den 26:te Mars börjar en artikelföljd under denna rubrik, och, anande afsigten med densamma, hafve vi föresatt oss att följa den noga i spåren. Artikelförfattaren förvandlar sjelf genast frågan, innan dess allmänna besvarande, till en annan mera speciel, ty han börjar med att komplettera rubriken sålunda: reller kanske rättast, hvad utsigt har det hvilande Kongl. representations-förslaget? Han svarar, ratt det icke är med detta fullt så illa, som en del af pressen oupphörligt påstår. För honom betyda naturligtvis nett dussin landsortetidningars och några reformsällskapers opinion ingenting! Han vet nog han, att det finnes de, som komma att söka inverka, så mycket möjligt är, på riksdags-majoriteterna; och att regering, embetsmän, stora godsegare, börspatroner och småstads-despoter nog skola förena sig om att söka genomdrifva ett förslag, som lemnar hela folkets angelägenheter, men framför allt lagstiftning och beskattning, i några tusende privilegierades och löntagares händer. Ur denna synpunkt kan man visst säga, att pdet icke är fullt så illa?, som mängden i sin godtrogenhet och benägenhet att icke misstänka sina beherrskares afsigter, eljest tror. Förhållandet är likväl, att snart sagdt hvarje tänkande man, som icke ledes af beräkningen på sin egen personliga inflytelse, om han tillhör nämnde folkklasser, genast vid första blicken på de tillkrånglade valgrunderna och valsättet, den tillkonstlade valbarheten, det istadiga kammarsystemet, o. 8. v. fällt sin förkastelsedom öfver ett sådant gäckeri med de gifna löftena att gå folkets uttalade önskningar om en folklig representation till mötes; och att säkert de flesta beslutat, att aldrig godvilligt ingå på ett dylikt upptåg. Men lika säkert är det, att folket väntat af den Regering, som ställt sig fram för detta vidunderliga reformförslag, att hon skulle söka rättfärdiga sina motiver, göra det spridt och kändt af alla folkets klasser, visa hvarföre hon föreslagit valrätt, valbarhet, kammarform, utöfning af initiativet i lagstiftningsoch beskattnings-frågor, i penningväsendet, kyrkooch undervisnings-väsendet, allmänna ordningen och hushållningen såsom skedt är. Då nu ingenting i detta afseende skedt eller sker, måste med skäl en afsigt deri sökas, och denna kan helt naturligt då icke gerna spåras i något annat, än i den förmodan, att Regeringen sjelf icke tilltror sig att på öppen väg, genom folkets öfvertygande och yttrade bifall, genomföra sitt eget förslag, utan endast räknar på möjligheten, att genom riksdags-politik och machinationer bringa de fyra stånden till gemensamt beslut, och sålunda vinna målet: att tillintetgöra de två folkvalda ståndens nuvarande, om ock ringa, mothållskraft till de af henne ändock ytterst beroende tjenste-och privilegii-klasserna, genom hvilka hon alltid skulle fiana sig den i allt allena beslutande, befriad från alla verkliga 2 — U DM