Vid härefter anstäldt val erhöll kapten Kylberg 26 röster samt prosten Carlander och borgmästare Arfvidsson hvardera 13 röster; genom lottning blef den sednare utsedd till deputerad. Efter detta val uppsteg ordföranden, Hr kapten Kylberg, och tackade för det visade förtroendet, samt förklarade sin mening vara, att om reformsällskaperna ville vinna någon förbättring i det nuvarande olycksbringande representationssättet, så egde de ingen annan utväg, än att understödja det hvilande förslaget, som ehuru otympligt det än vore, och i många hänseenden bristfälligt och på långt när icke uppfyllande nationens billiga fordringar, dock vore bättre, än den nuvarande representationen. Hr kaptenen förklarade äfven, att sällskapet icke nu stode på samma basis, som när det stiftades, och att han, i följd af detta, ändrat sin öfvertygelse, men trodde, att vid det blifvande mötet i Örebro, med anledning af de upplysningar, som der kunde vinnas, han möjligen åter kunde ändra åsigter. Efter denna öppet uttalade opinion, hemställde ordföranden till sällskapet att afgöra, huruvida sällskapet ville företaga nytt val af deputerad i hans ställe. På derom framstäld proposition svarades Nej. Med anledning af sammankomstens utgång vill synas, att sällskapet liksom Hr ordföranden ändrat öfvertygelse, hvarföre ock åtskilliga Herrar, hvilka ansågo sig hafva vid sällskapets bildande moget öfvervägt de åsigter, hvilka de vid detta tillfälle undertecknade — vid hastigt öfverslag syntes de utgöra en temtedel af de närvarande ledamöterna — anhöllo att blifva ur förteckningen på sällskapets ledamöter utstrukne; och vi hafva anledning förmoda, att flera icke närvarande ledamöter sedermera följt exemplet. Om man jemför detta sällskapets båda sammankomster, så skulle man möjligen kunna komma till den förmodan, att i denna ort intresset för en förbättrad representation afsvalnat. Ty vid den första sammankomsten infunno sig 4 å 5 gånger så stort antal personer, äfvensom många då yttrade sig, och alla syntes lifvade af samma tanke. Vid denna sednare sammankomst yttrade sig blott 5—6 personer, och det var hufvudsakligast blott en, kapten Hjärne, som yttrade sig för konseqvens uti sällskapets öfvertygelse. Båda sammankomsterna hade likhet deruti, att oppositionen utgjordes af en enda person; men i detta hänseende så till vida olika, att i första sammankomsten oppositionsmannen önskade, att sällskapet skulle frångå det föreslagna programmet, men i den sednare sammankomsten önskade oppositionsmannen höra, huruvida sällskapet vidblef sitt program. Före votering till deputerade ansåg sällskapet sådant ej nödigt, men efter densamma ansåg. ordföranden, tillika nyss vald till deputerad, sig skyldig att för sin del afgifva den af oppositionsmannen äskade förklaringen, hvilken togs för god af sällskapet, troligen derföre att den afgafs efter voteringen. Oaktadt denna synbara liknöjdhet för landets vigtigaste fråga, eger man grundade anledningar förmoda, att intresset likväl ej svalnat. Orsaken till att den sednare sammankomsten icke allmännare besöktes, ligger dels deruti, att flertalet anser reformsällskaperna icke kunna särdeles uträtta, sedan man kommit under fund med den ringa vigt, som fästes vid petitioner i allmänhet; dels ock deri, att de, hvilka hyste samma öfvertygelse som Hr kapten Hjärne, lemnade honom ensam att opponera och iakttogo tystnadens vältalighet, troligen på grund af den allmänna aktning, hvarpå bestyrelsen och ordföranden eger så rättvisa anspråk; hvarföre dessa tigande opponenter, då de för öfrigt ansågo sig intet kunna uträtta, icke genom någon diskussion biträdde kapten Hjärne, som likväl förklarade, att han utan afseende på dessa konsiderationer, af aktning både för sin och för bestyrelsens öfvertygelse, icke. tvekade att vid detta tillfälle öppet uttala sin motsatta mening. Vidare orsaker torde ock vara, att ryktet om bestyrelsens ändrade öfvertygelse var vidt kringspridd, hvarföre ock allmogen, som sålunda fann, att herremännen, som i en föregående sammankomst fört deras talan och uttryckt deras innersta tanke, men numera frångätt att verka för deras åsigter, ej ansåg det mödan värdt att infinna sig, då de ändå förmodade sig ej få sina åsigter gällande; en enda man ur allmogen, riksdagsmannen Johannes Andersson, hade infunnit sig, men yttrade sig icke; för öfrigt utgjordes de närvarande ledamöterna blott af stadsbor och ståndspersoner från landet. 2 — — 2 ommn 1 2