Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1849, sida 1

— Nu gäller det att i afton spela er naiva rol, min stackars Beatrix, — sade Maurice. — Om jag skulle mankera pjesen, — anmärkte hon, ser jag icke någon särdeles förlust deri. Ä i — Än alla de buketter då, som avantscenens lejon fört med sig åt er? — De hafva redan vissnat i deras händer — Men tänk nådigt på den stackars författaren! : — Det är icke en; de äro sx. De voro vid den teater, hvarom var fråga. Regissören stod på trappan, stampande af otålighet. Han gjorde ett språng fram emot Beatrix. D Men, madame, ni vet då icke, att jag bär bela ansvaret på mina skuldror. Ni vet då icke, att pjesen är börjad? Man har hvisslat en hel timma; man har slagit sönder fiolerna; man har sjungit marseljäsen, och detta allt under det att ni utan tvifvel behagar promenera i största I lugn. — Direktören är så ursinnig , att han tillsagt mig att icke våga återkomma utan i ert sällskap. — Åh, kan säga! Det hade då fattats föga, att eders excellens fått stå der under bar himmel. Beatrix, följande grefve dOrbessae, skyndade lifligare än en ung hind upp i sin klädloge. På mindre än tvenne minuter hade hennes kammarI jungfru, som der väntade henne, ordnat hennes i I