Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1849, sida 1

toilett som bondflicka. Hon störtade in på scenen. Hon mötte direktören vid kulissen; men såsom en man med god takt, lät han henne passera, utan att säga ett ord. När hon kom fram för åskådarne, kände hon inom sig, att hon glömt sin roll. Hon skulle börja en monolog öfver det utnötta ämnet: , Huru andan faller på flickorna.Sufflören fick hviska allt, hvad han förmådde. Hon kunde ej framföra tvenne ord. Hon fann sig likväl, tog hastigt det bästa parti, som tillfället erbjöd, och sade: ,Huru andan faller på flickor? Det kan jag icke säga, emedan jag icke vet det.v — Bravo! — ropade en muntergök från parterren. En konversation uppkom i alla hörn af salongen. Man inbillade sig, att det var en förut öfverenskommen scen, och applåderade: ända till ytterlighet. Om aftonen f örenade sig de sex författarne till rådslag, med direktören som president, för att afgöra, hvad som var att göra. De öfverenskommo att till sin pjes lägga denna scen improviserad under händelsernas gång. Man ansåg för billigt att tillerkänna Beatrix den rätt, sSom tillkom hennes författareskap. Hvad sedan vidkom Beatrix, var hennes triumf tydlig och klar. Aldrig hade hon varit mera skön, Men det var synnerhet vid finalku