Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1849, sida 1

— G w89d— ——————— Insändt. Patriotisk dröm, som dock icke saknar all grund i verkligheten. Det är en känd sak, att stora summor årligen gå ur landet för vins införsel. Ytterligare är det icke heller någon obekant, att torpare, backstugesittare och många andra sattiga i vårt kära fädernesland af manoch qvinkönet hafva ätminstone en liten täppa eller några alnars bredd jord utanför sina kojor. Vore det icke ett ej så ringa riksgagneligt förslag, om man på samma gång kunde stoppa strömmen af utlöpande penningar för vin och bereda dessa fattiga en årlig inkomst? Till den ändan föreslås i vår, på förslager så rika, men på deras verkställande så fattiga tid (säledes visserligen utan hopp om framgång, men ändå för att öka mängden af de nyttiga förslagerna) att sällskaper bildades i alla landsorter inom fäderneslandet, hvilka öfverenskomme att ej på sina bord, till dagligt bruk, vid gästabud eller andra högtidliga tillfällen, begagna andra än hemmabrygda viner af i Sverige brukliga och växande bärsorter.. Följden deraf skulle bli, att bärpriserna något förhöjdes, afgången ökades och med detsamma skulle litet hvar fattig, man eller qvinna, finna sin uträkning vid att på ställen, der ingen ting annat vill växa, plantera vin-och krusbärsbuskar, körsbärsoch plommonträn, som växa nästan öfver allt. Hvarföre sätter ej stugornas talrika befolkning allmänt mera fruktoch bärsorter omkring sina stugor? Derföre, att ingen köper deras öfverproduktion och emedan de af äpplen och päron, vinoch krusbär ej blifva mätta. Men om herrarne i socknen, som konsumera vin, i stället för utländskt, sjelfva brygde inhemska viner, skulle förhållandet förändras. De fattige kunde då, utan användande af särskilta dagsverken, deras enda och dyrbaraste kapital, på Stadsresor, inom socknen få afsättning för sin öfverproduktion af fruktoch bärsorter, och skulle då visst känna sig manade, särdeles om vederbörande patrioter inom kommunen derpå fästade deras uppmärksamhet, att flitigare plantera och omsorgsfullare vårda fruktträn och bärbuskar. Så I räcker den ena nyttiga inrättningen manande handen åt en annan. Och både fattiga och rika skulle göra en vinst. I