Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 mars 1849, sida 1

tt grefven skulle få någon annan plats, och den frågavarande tar just icke några stora egenskaoer i anspråk. Man har nyligen i Aftonbladet (den 17:de Mars d. å.) sett en hos justitie-kanslern anförd klagan öfver en rådhus-rätts förfarande med ett konkursmäl, som nu i tre år förblifvit oafgjordt. Den klagande synes likväl icke hafva genom denna sin åtgärd kunnat något uträtta. Målet var ännu tre månader derefter i samma oafgjorda skick. Allt detta innebär visserligen ingenting ovanligt. Man har sett mål, och tillochmed konkursmål af ganska enkel beskaffenhet, i t. ex. Svea hofrätt, ligga oafgjorda eller åtminstone oexpedierade i 5 till 6 år, och föredraganden ändock sedan blifva befordrad till hofrättsråd. Men onekligt är, att sådana förhållanden borde öfvertyga enhvar om nödvändigheten, att större uppmärksamhet lemnades af vederbörande, justitie-ombudsman och justitie-kansler, samt i synnerhet af denne sednare, på domstolarnes förfarande, så i dessa som andra saker. Grundlagarne hafva ålagt dem att hafva tillsyn öfver rättvisans handhafvande och att beifra fel, som af domare och embetsmän begås; och om man icke en gång kan vänta af dem, att de hålla hand öfver målens behöriga afgörande, enligt de stadganden, lagen bjudit i afseende på tid (för konkursmål är nemligen skyndsamhet föreskrifven) hvarom de så lätt kunna af förteckningarne på målen sig underrätta, huru vill man väl att de skola pligtenligt följa domars och embets-bestyrs beskaffenhet och laglighet? Det kan icke nekas, att det sätt, hvarpå Rikets Ständers justitie-ombudsmän uppfyllt sina åligganden i dessa: delar, varit föga lämpligt att mana till större noggranhet och laglydnad; ty en besynnerlig långmodighet har hos dem visat sig, så snart fråga uppstått om anmärkning mot domstolar och embetsverk. Men onekligt är, att justitie-ombudsmannen så till vida har en ursäkt — intilldess att försumligheten går för långt — att det efter gällande instruktion synes vara i första handen justitie-kanslerns skyldighet, såsom verkställande maktens ombud, att kontrollera och beifra förseelser af domare och embetsmän. I detta afseende har likväl af ålder lamheten varit stor, då man ej å högre ort velat åt någon. De enskiltes klagan har nästan aldrig förmått något. De största orättvisor hafva kunnat begås i domsluten; de största våldsamheter hafva skett mot individer, af polis, fångvård, o. s. v. utan all ansvars-påföljd; och folket har nästan vant sig vid, att ingen rättvisa står att vinna, emot embetsoch tjenstemännen. Att detta förhållande slutligen måste leda till svåra förvecklingar, borde likväl lätt inses. Å ena sidan stiger domares och embetsmäns djerfhet och sorglöshet, genom vanan att se sig trygga för all beifran; å andra sidan tilltager folkets missnöje och hämndlust. Något godt kan deraf icke blifva. Det synes derföre som om det i synnerhet vore af vigt, att Regeringen beslöte göra justitiekanslers-embetet till hvad det grundlagsenligt bör vara. Att detta visserligen kan ske, genom ett mera fästadt afseende på innehafvarnes personlighet, måste väl medgifvas. Men månne ej derjemte det vore nödvändigt att omarbeta justitiekanslers-instruktionen. Man vill minnas, att frågan derom varade i mera än ett halft sekel, utan att man lyckades beveka Regeringen dertill. Agitationen derför synes nu åter börja. I sista handen bafva dock Rikets Ständer medlet, att, dels gifva sin ombudsman större inflytelse och dels söka sig en person, som begagnar den, han lagligen redan bör äga.