I KOIILOT, UGIS a MutCtCllIIIIIS SSDCUIILIIA VV ot — — — fastheten af sina republikanska grundsatser. Sedan han nemligen gifvit nationalförsamlingen del af en skrifvelse, i hvilken Ludvig Bonaparte bland annat tillkännagaf: ,att om folket ålade honom förbindelser, skulle han veta att uppfylla desammar, besteg han talarestolen och yttrade: Den sinnesrörelse, i hvilken jag nu befinner mig, hin,drar mig att uttala min mening så, som jag vskulle önska. Hvad jag dock vill anmärka, är, att i detta dokument, som nu mera tillhör hi,storien, ordet , Republik, icke en enda gång blifvit nämndt, (yttringar af ovilja bland de församlade och höga rop: Lefve republiken!,) ,Jag åtnöjer mig meds-, fortfor talaren, att derpå fästa ej blott nationalförsamlingens, utan hela nationens uppmärksamhet. Må de ej förgäta detsamma!, (Nya bifallsoch lefye-rop). I sessionen d. 17:de Juni försvarade Cavaignac, till de konservatives stora förskräckelse, med mycken värma de båda dekraterna af d. 11:te och 17:de April 1848, enligt hvilka 55 officerare inom armåen och flottan öfverflyttades från reservpå pensionsstat. Men med stora steg nalkades den tidpunkt, då general Cavaignac skulle kallas att utföra en roll, större, än någon af alla dem, som sedan 1830 års revolution blifvit honom till del. Sedan längre tid tillbaka förkunnade olycksbådande tecken, att ett blodigt inbördes krig vore för handen. Förberedt genom tumultuariska rörelser utbröt upproret slutligen d. 23:dje Juni. Liksom genom ett trollslag höjde sig på en mängd ställen barrikader samtidigt med hvarandra. De mest kraftiga mått och steg vidtogos till upprorets hämmande. Nationalgardet ilade med patriotisk ifver till sina samlingsplatser; nationalförsamlingen var beredd att mäta sig med insurrektionen, huru stark denna än måtte vara. I sessionen d. 23:dje Juni uppträdde Cavaignac och redogjorde för förloppet af de upproriskes första rörelser, till hvilkas undertryckande han hade vidtagit nödiga åtgärder. Fram på eftermiddagen begaf sig Cavaignac i egen person med en del af de trupper, som befunno sig i närheten af det hus, der folkrepresentanterne voro församlade, till Faubourg du Temple och ledde operationerna vid undanrödjandet af den derstädes uppkastade barrikaden. Derefter begaf han sig åter till nationalförsamlingen och underrättade den, att han till Paris inkallat alla i Banlieuen, Versailles och S:t Germain befintliga trupper samt gifvit befallning att alla de regementen, som befunno sig långs de mellan Rouen, Lille, Orleans och Paris dragna jernvägslinierna oförtöfvadt skulle ila hufvudstaden till undsättning. På aftonen samma dag utfärdade nationalförsamlingen ett dekret, i kraft hvaraf den förklarade sig för permanent, försatte Paris i belägringstillstånd och öfverlät pro tempore hela den verkställande makten åt krigsministern general Cavaignac. Alldenstund man ännu icke hade sig bekant egentliga syftemålet med insurrektionen och befarade dynastiska intriger hafva sitt finger med i spelet, ansåg man nödvändigt att i spetsen för styrelsen ställa en man, hvars nit, insigter, verksamhet och republikanska tänkesätt voro höjda öfver allt tvifvel, och valet kunde naturligtvis då icke falla på någon annan, än general Cavaignac. Efter detta votum kunde den kommitte, som ditintills utöfvat verkställande makten, icke fortsätta sina funktioner, utan nedlade sin befattning, som öfverlemnades åt general Cavaignac, hvilken sålunda bekläddes med full diktatorisk myndighet. Hvad han i egenskap af diktator, ej blott under de blodiga Junidagarne, utan äfven efteråt, till republikens väl uträttade, är genom tidningar, tidI skrifter och brochyrer så allmänt bekant, att vi anse oss icke här behöfva återupprepa detsamma. Några spridda drag ur hans privatlif torde deremot vara välkomna, och vi meddela dem här nedan efter de källor, vi för ögonblicket hafva att tillgå. Cavaignac är nu 46 år och några månader gammal. Något egentligt imponerande har han hvarken i sin gestalt eller sina anletsdrag; men ingjuter icke desto mindre högaktning hos hvar