Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1849, sida 2

syrenhäckarne innefattade trädgården; ty, för att komma till Bethisys kyrkogård, måste man passera igenom den. Tillfället bjöd henne då att kasta en slöja öfver det förflutna, att till sitt hjerta trycka sin dotter med ett minne af Pierre Marbault. Han, som hon hade älskat, uppenbarade sig beständigt framför henne, med minnets hela trollkraft, än öm och bevekande, som hon sett honom under fruktträden i trädgården, än vild och förtviflad, såsom vid deras sista farväl, när han ville störta i fiskdammen. — Nej, sade hon, fattad af en obestämd aning; jag vill icke gå till kyrkogården. — Mig tyckes, Amelie, att ni just står i denna skuld till er fars minne. Ni vet, att jag ej har förmåga att någonsin göra er motstånd i nägot; men för i dag bjuder jag er komma med mig. Tänk efter, om vi ej der få den skönaste afton i verlden? I ö I