Illman och hans besättning varit vid stranden sysselsatte med bergningen, herr v. konsul Channing åtföljd af skepparen Kylln och t. f. kust-sergeanten Sörensson anländt till stället, och under samtal med Illman uppmanat honom, att lemna Rört och begifva sig till Marstrand; i anledning hvaraf vittnet fästat Channings uppmärksamhet deruppå, att svart flagga vore anbragt så väl å fartyget som å vittnets bus samt att Illman sålunds icke finge lemna Rörö, innan besked erhållits huruvida han skulle undergå karantän, derom vittnet äfven erinrat Illman; att v. konsul Channing i anledning deraf förklarat, att han iklädde sig ansvaret för Illmans afresa från ön, under förmälan derjemte, att uppsyningsmannen Hanssor hade bordt genast för Illman och besättninger utfärda pratika; samt att, då vittnet ansett sig icke böra med våld hindra Illman afresa, han tillika med Channing och Kyllen begifvit sig frår ön, utan att dock något hot eller pockande och än mindre någon våldsamhet å Channings elle Illmans sida ägt rum, samt Lars Magnusson och Emanuel Andersson: vatt Torgel Olsson, då herr Channing sökt öfvertala Illman att lemna Rörö, gjort herr Channing uppmärksam derpå, att Illman och hans besättning a karantäns-uppsyningsmannen Hansson blifvit förbjudna att derifrån afresa. Tydligen skönjes, att dessa utsagor icke sammanstämma med hr Channings uppgifter i meranämnde skrift: Åatt han så mycket mindre kunnat draga i betänkande att åtfölja Illman til Marstrand, som, om något felaktigt ägt rum, ansvaret måste drabba Illman, hvars handlingar berodde af honom sjelf, och vidare: Åatt hr Channing icke verkat och förmått Illman att segla til Marstrand den 27:de Oktober, än mindre gjori detta mot förbud och hinder af ställets karantäns-befäl, ehuru han icke kunnat undvika att med samma båt, som afhemtade Illman, honom åtfölja. Hvilkendera berättelsen mest förtjenar trovärdighet, är ej heller svårt att bedöma. Götheborg i Februari 1849.