Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1849, sida 3

8. v., var befriad från sin börda, hvarefter vi genast togo i med arbetet, med lika stor ifver som de andre. Med en slags murslef och en liten skål af bleck, ilade jag till den uttorkade flodbädd, i hvars grannskap vi valt vår vistelseort. Jag glömmer aldrig den känsla, med hvilken jag för första gången nedstack slefven i sanden. Efter att hafva fyllt min skål till hälften, gick jag bort med den till en vattenpöl i närheten, nedsänkte den i vattnet, så att detta stod några linier öfver densamma och började att omröra dess innehåll med handen, såsom jag sett andra göra. Jag hade naturligtvis ingen vana härvid, utan bortspillde en del af den dyrbara metallen. Emellertid märkte jag snart, att de jordartade partiklarne började skilja sig från det öfriga och flyta bort, medan guldsanden blef qvar på botten. : Jag hällde nu omsorgsfullt vattnet ur skålen och tömde sanden i en af de täta korgar, som Indianerna fläta. I min otålighet gick jag att torka det vid vår bivuakeld, enär solen redan var nedgången. En half timma derefter återvände jag till vårt läger; jag märkte nu, att vi i vår ifver glömt att aflasta våra hästar. Herr Malcolm hade kommit hem före mig och medbragt ungefär lika mycket guldsand som jag. Inom kort kommo äfven Bradley och don Ludvig. Dessa båda befunno sig i en obeskrifligt hänryckt sinnesstämning. Bradley visade oss med stolthet frukten af sitt arbete, och Jos uppsände den ena tacksägelsen efter den andra till den heliga jungfrun och oden store anden, hvilka han på det märkvärdigaste sätt i verlden sammanblandade. Slutligen började vi uppslå vårt tält och Malcolm tillagade aftonmåltiden, i hvilken sysselsättning han stördes af oss andra, som otålige afbidade sandens torkande vid elden, för att erfara den verkliga produkten af vårt arbete. Ändtligen hade sanden torkat; blundande bortblåste vi det dam, som betäckte våra skatter, och några minuter derefter voro vi i besittning af så mycket guldstoft, som vi kunde hålla i handen. Till att börja med var ju detta ganska bra, och alla föllo vi snart i en djup sömn. I dag stod solen glänsande på en alldeles molnfri himmel. Efter intagen frukost uppgjorde vi en plan för användandet af dagen; men då don Ludvig förklarade sig icke vilja arbeta, enär det vore söndag, blef det beslutadt, att vi i dag skulle arbeta hvar och en för sig sjelf. Vi efterlemnade don Ludvig rökande sin cigarr i tältet, begåfvo oss till arbetet och sågo då, att de fleste af guldjägarne delade vår mening om tillåtligheten att arbeta om söndagen. (Fortsättes.)