NUUPFULULUULU, 181IT T1TLUImILILS; IIIIULIA UIH1 VA MR 47717—— högste befälhafvaren för alparmåen en tillrättavisning, för det att han i en dagorder låtit inflyta några ord politik, med anledning af valet utaf I. republikens president. Han begagnade tillika detta tillfälle att lägga de kommenderande generalerne på hjertat att samvetsgrannt undvika att till trupperne under deras befäl säga något, som smakade af politik. Men det ser ut som om de ministeriella föreskrifterna lika litet gälla Bugeaud som Changarnier; begge äro ställda utom krigsministerns verksamhet. Bugeaud har i hög grad begagnat sig af sin ställning. Han har offentligt och officielt talat politik, icke allenast till civil-auktoriteterne i Lyon, utan äfven till alparmåens och 6:te militärdivisionens officerare, och han har gjort det rigtigt con amore. För det första gaf han magistraturen på pelsen och detta med den myndiga ton, som anstår en man, den der, såsom han, så grundligt studerat våra lagböcker och vår juridik. Han anföll den princip, enligt hvilken juryn har rätt att fälla med mildrande omständigheter. Det passar förträffligt en fransk marskalk; det är en lycklig tillämpning af teorien om maktens fördelning; och vi betvifla icke, att herr Dupin följer exemplet och en vacker dag, uti ett föredrag i kassationsrätten, tadlar felen i vår militär-organisation och meddelar sina tankar om taktik och strategi. Här vid lag, torde man säga, har hr Bugeand endast gjort sig löjlig. Så tänka dock icke vi, huru gerna vi än vilja betrakta den hedervärde marskalken från denna synpunkt; ty han excellerar verkligen i det groteska. De ord, han talade i Lyon, hafva olyckligtvis en allvarligare betydelse: de röja denne mans lust, eller, rättare sagdt, hans anspråk att underkasta Frankrike sabelväldet. För honom är friheten blott ett tomt ord, jemlikheten blott ett bländverk; hans sköna ideal är envåldsmakten, och i fall han drömde om att bli en turkisk restaurations högra arm, kunde han icke yttra sig annorlunda. Efter att hafva gifvit domrarne sina råd, vi voro frestade att säga befallningar, om rättvisans skipande, fann marskalken för godt och nödvändigt att offentligen inviga Lyons auktoriteter och de frivilligt tillstädesvarande gästerne i hemligheten af kabinettets utländska politik, till hvilkets högsta funktionärer han hörer: Frankrike har,, sade han, en präktig arme; och dock kan det icke sända den öfver gränsen. Det är omöjligt för regeringen att tänka på att gå öfver Alperne, sålänge armsen har ett betydligt borgarkrig i ryggen., Ordalagen kunde aldrig vara tydligare och bestämdare; hvad som än må hända i utlandet, kan Frankrike dock icke lägga tyngden af sitt svärd i den europeiska vigtskålen. Det är Bugeaud, som förklarar detta; Bugeaud, som åtnjuter styrelsens förtroende, som, före sin afresa från Paris, icke allenast bekommit militäriska förhållningsorder, utan äfven politiska, såsom hvarje regering gifver en härförare, som hvarje ögonblick kan vänta att få rycka öfver gränsen. Vid kongressen i Brssel komma nu att öppnas underhandlingar om lösningen af italienska frågan. Man hade, både här och utomlands, kunnat tro, att alparmåen fanns till för det fall, att de diplomatiska förhandlingarne skulle få ett för Frankrikes interessen ofördelaktigt slut; att denna arm6 skulle kunna göra ombuden för de moI narkier, som vilja Italiens träldom, fogligare. Nu äro dessa illusioner försvunna, alparmåen är helt enkelt en förstärkning till Changarniers här. En man, som haft det ringaste begrepp om politiken, den minsta känsla för nationaläran, skulle icke yttrat ett ord derom. Tvärtom hade han bordt söka vilseleda utländningen med afseende på Frankrikes förmenta vanmakt, detta Frankrike, som för icke fullt sextio år sedan, ehuru ett rof för det rysligaste borgarkrig, kämpade segerrikt emot hela Europa, som sammansatt sig för att underkufva detsamma. Men Bugeaud har andra tänkesätt. Liksom sin förre beskyddare, hr Guizot, är han mera bekymrad för det inre, än för utlandet; han fann behag uti att öfverdrifva sitt lands svaghet; der, hvarest finnas så många bevis på energi, uppoffring och styrka, ser han blott feghet, egenkärlek och vanmakt. Man skulle hafva trott, att, då han talade till officerare, som bära samma uniform, marschera under samma fanor,som hafva lyst i alla den europeiska kontinentens hufvudstäder, skulle han hafva hittat på några högsinta. ord, några af dessa vändningar, som den yngste underofficeren i hela arm6en skulle finna under liknande omständig