Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1849, sida 3

nyHECL bestammer oss att gora säsom don Ludvig; det vill säga: att sjelfva taga spaden i hand, såsom arbetare. Vi hafva nu hållit krigsråd, för att aftala planen till vårt fälttåg, och just som vi sutto tillsammans och rådplägade, ankom vår vän Macphail, för att sluta sig till oss. Vihafva aftalat, följande: hvar och en skall förse sig med två hästar, den ene att rida på, och den andre att bära dels egarens bagage, dels något af sällskapets gemensamma saker. Ett tält skall med det första inköpas, likasom spadar, hackor, en god yxa, täcken, kaffe, socker, bränvin, knifvar, gafflar, talrikar, grytor, kort sagdt: alla i ett fältlif nödvändiga artiklar. l Klockan 4 fingo vi slutligen våra sadlar, kappsäcken o. s. v. från sadelmakaren; men då jag för ett par timmar sedan gick bort till denne, för att få några ändringar verkställde, fann jag hans hus stängdt, och utan på dörren stod skrifvet: vafrest till guldlagren. Den 24:de Maj afreste vännerne, och den 29:de ankommo de till skansen Sutters Fort, vid hvilken ligger en grupp af 10 å 12 hus. Fästet är. omgifvet af grafvar och jordvallar, på hvilka äro planterade 24 kanoner. På de nyaste kartorna är det upptaget under namnet Ny-Helvetien, som dess anläggare först gifvit detsamma. Kapten Sutter hade tjenat vid Carl X:des schweitzergarde och efter tilldragelserna 1830, under hvilka han blef sårad, lemnat Europa och begifvit sig till Förenta Staterna. För 10 år sedan lemnade han dessa och nedsatte sig i Californien, som då var nästan en ödemark. Utan särdeles svårigheter erhöll han af mexikanska regeringen en betydlig landssträcka, nemligen 60 (engelska) mil i längden och 12 i bredden. I medelpunkten sammanflyta Forkoch Sacramentofloderne, och den första upptäckten af guldet skedde på kaptenens jord. Rekommenderade af herr Shermann, guvernörens adjutant, blefvo våra vänner af herr Sutter och hans hustru, en parisiska, åtminstone såvidt omständigheterne medgåfvo emottagna mycket förekommande. Kaptenen hade nemligen allaredan blifvit öfvergifven af nästan alla sina tjenare, som voro Indianer, med hvilka han legat i fejd under första tiden af sitt vistande i landet, men hvilka han slutligen genom sina aktningsvärda egenskaper vunnit för sig och bildat såväl till krigare, till bevakande af sin egendom, som till åkerbrukare. De hade nästan alla tågat till minorna och blifvit aflöste af en svärm äfventyrare, som äfven hitkommit, för att samla guld, och under vägen tagit kaptenens gästfrihet i anspråk. Fästet var liksom öfversvämmadt af dem och det till den grad, att de fleste måste uppehålla sig under bar himmel på gårdar och ängar. Det var en högst brokig samling af menniskor utaf de mest olika racer. Kaptenen gör emellertid sitt bästa, för att emottaga herr Brooks och dennes vänner; vägledda af hans råd fullända de sin utrustning, köpa hästar och lifsmedel af honom, samt föröka sin karavan, som bestod af 7 personer, med en ny tjenare, en ung, rask dräng, som bad dem kalla sig James Horry. Han hade rymt från en hvalfiskfångare, som för några dagar sedan kastat ankar vid San Francisco. Väl utrustadt och fullt af förhoppningar, lemnar sällskapet fästet den 3:dje Juni och ankom, på eftermiddagen samma dag, till Lower-Mines 6 å2 7 lieus från fästet. Söndagen d. 4:de Juni. I går vid solens nedgång fingo vi Lower-Mines i sigte. De sträcka sig 2 3 3 mil långs den amerikanska forkens venstra strand. Vi funno här vid pass 24 tält på höjdsluttningarne; de flesta af dem tillhörde Amerikanare, som hitkommit med sina familjer. Ehuru solen var i sin nedgång, arbetade alla med en otrolig ifver. Vid hvart tionde steg såg man menniskor med nakna armar, sysselsatta med att vaska guldet från sanden. Några hade intet annat än lerkärl, hvilka de skakade af alla krafter, för att få mullen att skilja sig från metallen. Andra arbetade fyra tillsammans med stora trämachiner, hvilka likaledes äro beskrifna i Masons rapport.o Jag kan icke beskrifva, hvilket intryck denna syn gjorde på oss. Det förekom oss, som om tusen och en natts skatter plötsligt uppdagats för oss. Ofrivilligt tryckte vi hvarandras händer och svuro, att vi skulle vara hvarandra trogna och af alla krafter arbeta på vårt gemensamma bästa. Då vi gingo från tält till tält och sågo det guld, som inom några veckor blifvit samladt, grepos vi af en slags svindel; druckna af denna syn, tänkte vi blott på att få vårt tält uppslaget och ila till arbetet. Vi brunno af begärelse efter det guld, som vi hoppades finna; en half timma hade derför knappt förflutit efter vår ankomst förrän