ss — ——kH —— — i taket, ser jag? Så mycket bröd har icke jag, kära herre; det är gummans, som jag bor hos. Är då detta ej eder egen stuga? Nej, visst icke; jag får bo här för 5 rdr och så skall jag draga hem all ved, som gumman behöfver, sopa golfvet och hålla rent. Ni har, således intet mera, än 3 å 4 sk. om dagen, att vintertiden lefva af? Nej, visst icke kära herre; men Gud hjelper mig ändå fram på fattigmans vis. Tusende sådana tilldragelser tima i lifvet. Alla känna bitterheten af deras intryck; få reflektera öfver dem, och ännu färre göra något för att afhjelpa dem, Motsatserna i tankens verld söka filosoferna försona; men hvem arbetar för försoningen af de vida större i samhällslifvet? Filantroperna. skulle göra det. Men understödjas de i sina bemödanden tillräckligt af den allmänna meningen, och af landets seder? Nej; vi äro filantroper på papperet; men i sjelfva verket, i vårt hemlif, i vårt offentliga lif, tillämpas ej vår pappersfilantropi. Det är menniskoslägtets lycka, eller rättare, dess olycka, att vara glömsk och kortsynt. Såge alla, som lefva i öfverflöd och på onyttiga gästabud slösade hvad som vore tillräckligt för tusende sinom tusende medmenniskors uppehälle, som nu sucka i armod och brist, på samma gång, som de förtärde sitt öfverflöd, nöden i kojorna; så skulle de ej känna någon njutning i åskådningen af guldbesmidda betjenters hvimmel i trappor och antichambrar, ej finna det minsta nöje i expositionen af den nya tidens nyaste produkter af allt, hvad som har afseende på en dyrbar och smakfull toilett,, de utsökta rätterna, skulle äckla i munnen, och den af vinet upprymda sinnesstämningen förvandlas i missmod, ja, sjelfva den praktfullt upplysta våningen skulle svepas i ett egyptiskt mörker. Men nu se de det icke; nu glömma de allt, utom ögonblickets njutning; och derföre är det möjligt, att finna nöje och njutning i en utrikesministers föte. Sätt deremot den fattiga soldatenkan med sin kaka bröd om dagen och litet blå mjölk, i sina slarfvor, vid sidan af de 3 å 400 rikt prydda gästerne på feten, och, — om begreppet mensklig känsla icke alltförmycket missvisar, — Refer. vågar med visshet förutsäga, att all glädje skall taga slut. Detta är ej sagdt, för att minska några fås, utan för att öka den vida större hopens af menniskor lycka och trefnad; samt för att visa, det vår tids mångbeprisade filantropi i sjelfva verket ändå ej är större, än rike mannens, hvilken ät den fattige tå af smulorna, som föllo från hans rikt öfverlastade bord. Vi gifve några smu