Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1849, sida 1

aldrig in, att jag skulle känna, hvad jag nu gör, för er. Men å andra sidan närmade ni er mig aldrig med någon allvarligare eller djupare känsla. Ni sade mig våäl: jag tillber er; men ni sade aldrig: jag älskar er. — Se der, sade Maurice; se der, huru välgörande tvenne timmar i ensligheten kunna vara för väl skapade hjertan? Jag tillstår, att jag, i den eldhvirfvel, som omgaf oss, som hänförde oss, icke hade fått tid att älska er. Jag fann er skön och förtjusande, som en qvinnobild målad af Titian, eller en staty, huggen af Pradier; men min dyrkan stadnade i ett passioneradt tycke tör edra yttre behag, er friska färg. Numera, sedan jag burit er på mina armar, och kännt mitt hjerta klappa vid edert, älskar jag er med. ... Beatrix afbröt Maurice och tryckte hans hand, — Maurice! älska mig blott med kärlek. Låt oss aldrig glömma denna romaneska promenad midt igenom skogen. Ni skall få se, ni skall erfara, att jag mins den! — Men, pass på, Maurice! ni gäckas med mig, eller skall kanske göra det. Dock, hvad fruktar man icke, när man är kär! Låt mig då säga er alla de dårskaper, som passera genom mitt hufvud. Jag föreställer mig, att jag var nära på förlorad i en omätlig ocean, jag vet ej rätt hvilken; mitt stackars skepp intog vatten från alla sidor; men nu, då jt jag tryc